Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg

tisdag, oktober 04, 2022

Bilder och tankar

Hej. 

För att skriva av mig lite så tar vi ett bildinlägg från arkivet, med diverse text, så får vi ser var vi landar, häng med.







Borlänge marknad med Alfons för några helger sedan.





Mitt skolfoto.






Drakflygning med Alfons förra veckan!








En utflykt med Alfons under förra veckan. Cykel till plättbacken och sedan en promenad på dryga kilometern enkel väg, med klart över 100 höjdmeter upp till Tjärnaberget. 









Sagovandring vid Plättbacken i helgen. 

Det var några bilder från den senaste tiden det. Fint att få göra saker tillsammans med Alfons. Det är något vi båda behöver. Annars är det i princip bara träningen som tar upp min tid och min tankeverksamhet. Lediga stunder och dagar så går det åt oerhörd energi och många timmar till att först förbereda mig inför pass och sedan genomföra dom. Går jag tillbaka i träningsdagböckerna så ser jag att jag tränar än mer detta år än kanske någonsin förr. Det har liksom bara rullat på, jag lägger en plan vecka för vecka och därefter följer jag den. Jag blir bekväm i det obekväma liksom. Egentligen borde jag ha satt mig ner och tagit en funderare kring vad jag vill i livet och med träningen. För ska jag vara helt ärlig så har jag inga direkta mål med den. Jag vill vara i bra form, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Men att tävla är inget jag är speciellt sugen på just nu. Det känns dock ohållbart att träna så pass mycket som jag gör nu, för allt annat i livet känns väldigt jobbigt och stressigt att klara av. Jag har haft en tanke om att ta en vecka snart där jag går ner betydligt i träningsmängd, för att försöka samla lite extraenergi, men det har bara stannat vid en tanke än så länge. 

Jobbet känns även det övermäktigt, stressigt och inte alls roligt. Dessutom med låg lön och inget besked om den utlovade löneförhöjningen. Det är inte direkt så att jag studsar upp ur sängen på morgnarna med längre dagar, mer ansvar och mer att göra, till samma lön som förra året. När samtidigt världen står i brand både bokstavligt och ekonomiskt. Allting blir svindyrt och pengarna räcker knappt till mat snart. 

Stressen jag upplever dagligen gör mig okoncentrerad, glömsk, lättirriterad och jag får oerhört svårt att sova på nätterna. Tråkigt nog så sover jag ännu sämre de nätter Alfons sover hos mig, då blir jag ännu mer lättväckt och har än svårare att somna in. Igår gick jag och lade mig vid 22,20-tiden, långt tidigare än vanligt, men med facit i hand var ju det onödigt då jag ändå aldrig somnade, samt vaknade upp oräkneliga gånger under nattens gång. 

Jag vet egentligen inte vad jag vill här i livet. Men vi kommer ju ändå tillbaka till att det som för mig är det viktigaste är Alfons och att han har det bra. Jag måste vara försöka fokusera på det, sen får jag väl fortsätta gneta på med träningen och jobbet. Men är det så kul då? Nja, fast vad är kul egentligen? Det är nog mest min generella inställning till det mesta som är bitter och negativ, vilket gör allt svårare. Under dagarna och veckorna så uppstår det ofta tillfällen då jag blir irriterad och arg över småsaker, lär jag mig då bara att härda ut och inte agera på impulsen, så brukar det snabbt vända och kännas bättre. Här har jag blivit lite bättre känner jag åtminstone, så det är ju alltid något. 


Idag tisdag så har jag som vanligt vilodag, det känns som att det behövs! 

Några osammanhängande tankar för dagen, tack för mig!


måndag, september 05, 2022

Den omisskännliga bitterheten har satt mig i ett strupgrepp igen.



Det går bra nu.. 

Tjena!

Behöver skriva av mig lite bitterhet känner jag. Det är en sån dag där allt känns piss, igen.. 
De duggar tätt nu. 
Mörkret hopar sig i horisonten. 
Vattnet blir djupare, kallare, mörkare. 
Det drar mig nedåt avgrunden. 

Började dagen med att vakna klockan 06,25 av en psykunge som i porten bredvid skrek ett primalskrik  som letade sig in i märgen på mig och som skrämde livet ur Alfons. Av det jag hann uppfatta så var ungen sur av någon anledning, så ingen fara på taket, men det var ett sjuhelvetes uppvaknande. Därefter så skjutsade jag Alfons till dagiset, sedan cykel som vanligt till jobbet. Tisdagar är riktiga pissdagar med jobb 07,50 - 16,10.. Jag som enligt papperet ska jobba 83%, men jag har inte fått några papper än, trots att jag började den 9:e augusti. Jag vet inte hur mycket jag ska få i lön på grund av ”tight ekonomi”. Men att jag ska jobba konstant nästan utan raster, hoppa mellan lektioner för 1-9, samt assistentjobb, planering för lektioner (nästan utan schemalagd planeringstid), försöka skriva ner bedömningar + betygsättning på elever jag inte ens kan namnen på och gå på möten där jag fattar noll av vad det diskuteras, det är självklart! Förutom det så är det åtminstone övervägande rätt okej kollegor och att ”bara” sköta jobbet som någon form av lekledare och planering av lektioner känns ändå överkomligt. Det är bara allt det här andra runt omkring som hör till lärandeyrket med planeringar, föra in omdömen och hela den biten som känns närmast övermäktig för mig. Men jag ska inte klaga alltför mycket ändå på just jobbet, i dessa tider som bara kommer bli sämre så får jag vara glad och tacksam över att ha ett jobb. Det framstår säkert som att jag är en arbetsskygg bidragstagare,  men det är jag inte riktigt heller, det finns få saker jag gillar så mycket som att verkligen få jobba med gammalt hederligt kroppsarbete, att få kämpa på timme ut och timme in, gärna med kroppen och en bortkopplad knopp, då trivs jag. Men när jag inte riktigt har full koll på vad som ska göras, när det är osäkerheter runt om som ovan nämnt och när saker känns meningslösa som idag så är det kämpigare. 

Som ni såg på bilden ovan så har börsen fortsatt varit som ett svart hål. Jag har fått mitt huvud avslitet samtidigt som en hel koloni har pissat mig ner i det som skulle varit halsen i över ett års tid. Bara i år är jag back 800’ och mer är på ingång. Jag känner mig så fruktansvärt fattig nu att jag på riktigt är orolig över min fortsatta överlevnad. Det kommer ta än mer hus i helvete snart med alla höjda priser på livsmedel, bränsle, de höjda räntorna kommer svida nästa år när mitt låsta bolån ska omförhandlas, avgiften i bostadsrättsföreningen kommer höjas garanterat och mer jävulskap är på ingång.  Detta är bara toppen på isberget. I bästa fall kommer väl botten sättas på börsen under mars-april nästa år om jag får chansa. Men det kan lika gärna fortsätta vara bedrövligt under lång tid fram. Sjukt att vissa dårar trodde botten var i juli när det började vända en aning i vissa papper, något jag själv dock inte märkt av.. 

Mot slutet av dagen idag var det möte på jobbet, medan jag satt där och halvsov så kände jag att jag hade fått någon skit mellan tänderna. Jag försökte peta bort det med nageln, vilket misslyckades, istället så lyckades jag peta bort halva min högra framtand.. Det är en gammal lagning jag haft i många års tid från en skada när jag var liten och just fått mina ordinarie framtänder. Det jag minns från den olyckan är att jag sprang inne i badhuset på Lugnet, halkade framåt och satte garnityret rakt i kakelplattorna bredvid poolen. Denna lagning har med några års mellanrum ramlat av och såklart var det dags idag igen, när jag är på den mörkaste platsen mentalt. Sådana här extrasaker som dyker upp utanför det vanliga inrutade livet i vardagen är sjukt jobbiga för mig, dessutom kommer det kosta mig minst en veckolön att få den där skiten reglerad.. 

Jag får helt enkelt lyssna på och lita på Håkan Hellströms ord i låten ”Du är snart där”:

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
Och när du somnar
Med det sista de sa i din dörr
"Håkan, du var bättre förr"

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen

Känns obegripligt nu att det ska finnas någon vändning på detta elände. På denna livskris. Känns så meningslöst att slita dag ut och dag in på ett jobb som gör att man med nöd och näppe kan hålla sig över ytan. Att lägga ner all övrig tid, energi och lilla krona som blir över på att träna som en dåre. Inte ha mental eller fysisk ork över till att ens försöka träffa någon ny partner, vem som nu skulle vilja träffa någon som mig, en halvfet gubbe utan framtidstro. Även här har jag börjat ge upp hoppet om att jag någonsin kommer hitta någon igen. Förr om åren var det aldrig några problem.. Att ej heller knappt orka vara en bra pappa åt Alfons som egentligen är det enda som borde betyda något för mig. 

Vila från träning idag, enligt plan. Det var åtminstone skönt och välbehövligt. Jag och Alfons har så gott vi kunnat haft det mysigt. Jag tappade karaktären helt efter en lång tid med bra kost, köpte godis och glass åt oss båda. Så nu är jag inte bara nere mentalt, jag är ännu tjockare också. Men Alfons hade i alla fall en bra och trevlig kväll. Vi cyklade till Willys och drog en storhandling. Bra att få cykla, slippa slita på bilen och slippa bekosta bränsle, för varje resa det går att cykla är en vinst. På Willys blir det bara värre och värre, känns som att det är än mer anställda där för varje gång jag kommer dit, det enda dom verkar göra i butiken är att höja priserna på varenda. Jävla. Vara. Utan att överdriva så är priset högre varenda gång jag kommer dit och det gäller allting! Jag försöker så gott jag kan med att inhandla det billigaste alternativet i alla varor, jag har även börjat med att fylla havredrycken (använder det istället för mjölk) med vatten när jag tagit cirka en tredjedel i förpackningen. Det är tuffa tider nu kära vänner. 

Efter att ha blivit rånad ända in på skelettet på Willys så cyklade vi hem och Alfons fick en förtida present inför sin femårsdag på torsdag, en Lego-bil:



Vi byggde ihop bilen, pratade och åt godis. Det var ändå kvalitetstid och jag kunde för en bråkdels sekund släppa alla bekymmer. Tack Alfons. 

Jag har ändå försökt och lyckats vara någorlunda närvarande för honom när vi setts den senaste tiden. Förra veckan under hemfärden från dagis så frågade jag honom vad han ville äta till kvällsmat och han svarade att han ville äta på ”esturang”, så det fick bli Pinchos: 



Alfons fick dricka sina första starköl där och som han drack. Det fanns ingen hejd. Efter 7-8 sänkta bägare fick jag kliva in och avbryta honom, vi hade ju en morgondag att tänka på också. (Jag ber om ursäkt i förväg för den som inte förstår ironi). Vi hade i alla fall en mysig kväll där på uteserveringen.  

Nu har jag legat bredvid en sovande Alfons i närmare en timmes tid och skrivit detta inlägg. Det känns skönt att få ner mina röriga och oerhört spretiga tankar i skrift. Även om det säkert är närmast oläsbart för er. På något sätt blir det enklare att bearbeta allt elände. Egentligen finns det ju folk som har det värre, men det är svårt att se skogen för alla träd också. 

Men håll i och håll ut Adam. Den 12:e september står vi där igen med en ny röra till regering och efter många om och men så har vi återigen ett sossestyre som tillsammans med hela världens centralbankers misslyckade ekonomiska politik efter coronan ska fortsätta dra oss ned i det nu nästan kolsvarta vattnet.. 

måndag, juli 11, 2022

Borta bra, men hemma bäst



Alfons på en hängbro i Dala-Floda

Hej på er! 

Mitt i natten och hemma efter en helg i sommarstugan i Sandvikens fäbodar, strax utanför Dala-Floda. Två vilodagar avklarade, vilket var behövligt för min allt mer sargade kropp, men mer än tillräckligt för mitt sköra väsen. 

Igår så var vi in till Dala-Floda på den traditionsenliga kommidsommar-marknaden. Pissväder som vanligt, men ändå skönt att få lite tid med Alfons, familjen och med folk runt om mig. När jag är ledig, hemma, utan barn och i ”träningsmode” så kan det gå dagar utan att jag pratar med en enda person. Kanske inte så sunt i längden. 

På kvällen tog vi en båttur och fiskade, vilket var uppskattat hos barnen:



Under uppväxten har jag spenderat mer eller mindre hela somrarna där och trivdes jättebra. Jag tycker om att vara där nu också, åtminstone på dagarna. Framåt kvällen när folk droppar av inför läggning så kryper det sig alltid på en oro och ångest inom mig. En liknande känsla som jag hade för ett antal år sedan när jag bodde själv i Falun och hatade att vara ensam. En känsla som jag numer inte upplever speciellt ofta eller stark när jag är hemma själv, tack och lov. Men alltid i sommarstugan dyker den upp av någon anledning. Jag känner mig ensam, börjar fundera på livet, känner en existentiell ångest och får flyktkänslor. Jag har dessutom svårt att komma till ro där på kvällarna och ännu svårare att sova än hemma. Tråkigt nog. 

Idag bjöds det återigen på regn hela dagen. Jag och Alfons följde med en familj som är på besök i sommarstugan till Mora för att leka i någon form av lekpark i Kråkberg. På vägen genom Mora så såg vi att det var marknad där, så vi stannade för att låta barnen åka i attraktionerna där:











En dag som barnen gillade, vilket var huvudsaken. Själv tycker jag det är ganska jobbigt med mycket folk, att bränna pengar, att slita på samt skita ned bilen och att jag får sådan dålig karaktär vad gäller det jag äter. 

Tillbaka i stugan så blev det middag där och en trevlig kväll. Kring midnatt så tog jag bilen hem för att få lite lugn i kroppen. Jag passade på att tanka bilen full, då den alltid ”måste” vara fulltankad. Dessutom gnagde det i mig att bilen var skitig, så jag blev också tvungen att tvätta av den. 

Nu väntar en vecka med +20 timmar, samt bra mat igen. Har en väldig ångest av att ha ätit en massa godis och annan skit i helgen, så jag känner mig fet som en ost. 

Fin helg i det avseendet att jag fick några fina stunder med Alfons. Men jobbigt att jag själv ska lida av ångest och egna tillkortakommanden som person och fader. Jag försöker göra så gott jag kan, men jag får nog acceptera att livet inte blir så mycket bättre eller roligare än såhär helt enkelt. 

Vi hörs!

fredag, juli 01, 2022

Nu har jag fått en diagnos



Hej. 

Igår så fick jag äntligen hem papperen från utredningen jag varit på. Som jag misstänkte och som psykologen hintade om så uppfyller jag kriterierna för ADHD i kombinerad form. Vad detta kommer innebära för mig, vad planen framåt blir och så vidare vet jag inte riktigt. Men troligen kommer jag fortsätta som vanligt, men med lite hjälp och stöd från sjukvården. Jag är ju fortfarande samma person som innan dessa ord på ett papper. 

Som vanligt är jag öppen med mitt mående, mina tankar och egentligen det mesta. Är det någon som har några funderingar eller frågor så är det bara att höra av sig. 

Hej hej!

tisdag, maj 31, 2022

Massiv uppdatering



Lycka att få ratta en Benz. Än mer lycka att ha den ståendes nytvättad och fulltankad. Jag köpte bilen den 2:a augusti förra året och har endast åkt 600 mil med den. Helt i sin ordning! 




Full fart på Alfons. Från en av våra lekstunder under början av förra veckan. 


Hej på er. 

Dagen
Om ni surfar in hit för att få reda på vilken dag det är så kan jag meddela att det är tisdag idag och att väderleksrapporten skvallrar om regn i eftermiddag. Som vanligt när det är tisdag så vilar jag från träning. Jag har skjutsat Alfons i bil till dagis, parkerat bilen hemma och vidare tagit mig till jobbet medelst velociped. Om det inte regnar alltför mycket så är planen att cykla för att hämta Alfons på dagis efter jobbet. Älskar känslan av gratismotion och att spara in bränsle. 

Trött
Inatt hade jag en sån där natt som brukar inträffa med relativt jämna mellanrum. Jag vänder och vrider på mig, funderar på allt möjligt och har svårt att somna. 4 h 25 min landade dagens skörd på, åtminstone över 50% av målet på åtta timmar. Bättre än inget. Jag är ganska van vid detta och det brukar gå bra ändå. 

Träning
Jag har en period med bra träning i ryggen. Det känns skönt att det rullar på. Ni kan läsa om de flesta passen på min andra blogg. Jag tycker det är rätt kul att träna och att ta ut mig. Visst är jag medveten om att träningen ibland blir någon form av flyktbeteende från den verkliga världen och att jag närmast som en missbrukare gör allt för att få nästa sil ge mig iväg på jakt efter mer timmar. Som det är nu så gör jag i princip inget annat än jobbar, är med Alfons eller just tränar. Istället kanske jag borde ta tag i mer vettiga saker som att fixa ett ”riktigt” jobb, skaffa en partner och så vidare. Det krävs ju en insats för det är jag rädd och ingenting kommer ju gratis, mer än allt jävulskap man ständigt utsätts för. 

Jobb/studier
Imorgon efter jobbet så ska jag träffa en vuxen kille  med NPF-diagnos som jag eventuellt ska jobba med framöver. Jag har sökt jobb som personlig assistent, alltså inte elevassistent som nu. Jobbet innebär som jag förstår det jobb bara med denne person, cirka fem dygn och 1-2 eftermiddagar per månad. Det låter ju intressant och det blir ju något nytt. Men sen att få det att fungera med Alfons, dagis och träning. Ja, vi får se helt enkelt. Först den 14:e juni, dagen innan min anställning går ut så har jag medarbetarsamtal här på jobbet, för att se vad dom eventuellt kan erbjuda framgent. 

Jag läste för snart hundra år sedan (2004-2006 ungefär) två (av tre) år på Högskolan Dalarna, ”sport management-programmet”. Tidigare har tanken varit att läsa klart, men den idéen har blivit allt mer avlägsen. Istället är jag mer inne på att läsa någon form av yrkeshögskola på ett, kanske högst två år och på så vis skaffa mig den kunskap som behövs för att få ett lite mer välbetalt jobb, exempelvis som CNC-operatör. Men tanken att jobba 7-16 och endast få fyra veckors semester på ett helt år skrämmer mig vansinnigt mycket. Jag vill gärna ha mer ledigt och fritid, på bekostnad av högre lön. Så det är ju lite av en paradox. 

Någon som har tankar eller tips här? 

ADHD-utredning
Förra veckan var jag till Falun på det troligen sista mötet för att eventuellt få en diagnos. Jag har inte hört något mer efter det, men som jag förstod det så hade jag ADHD enligt utredaren och jag väntar nu på en skriftlig beskrivning av diagnosen. Sen får vi helt enkelt ta det därifrån. 

Börsen
Det har varit ett kämpigt år med nästan konstanta nedgångar för min del. Portföljen har som värst mer än halverats. Jag är såklart less över det, men samtidigt långsiktig och sitter på bolag som tjänar pengar. Varje månad försöker jag sätta undan så mycket som möjligt, för att i framtiden kunna få en fin pengamaskin. Just nu är jag (tyvärr) mest investerad i tillväxt, men på sikt är tanken att gå över till värdeaktier igen. 

Övrigt
Här har ni nu fått en uppdatering kring livet för mig, nyss fyllda 38 år. Visst är jag lite småless ibland och bitter. Jag har fått från att för några år sedan alltid vara bitter och ständigt rädd för att vara ensam. Till att nu åtminstone vara något mindre bitter och ändå uppskatta att vara själv. Men visst är det väl en aning tråkigt och ledsamt att sitta ensam hemma på julafton, nyårsafton, påsken och min födelsedag.. Nåväl, det finns folk som har det värre. 

Gratispengar
Se till att skaffa er Rocker-kortet med denna länk för att få ett gratis visa-kort och 250 kronor om ni följer instruktionerna. Jag är väldigt nöjd med tjänsten, det tickar in cashback varje månad och jag har ett sparkonto där på 1,20% för pengarna jag inte investerar på börsen. 

Byt mobiloperatör till Fello med denna länk och få en extra månad med halva priset, på ett redan lågt pris och med Telias nät! 

Vill ni ha hjälp med träningsupplägg så kan ni kontakta mig på: mobil 076 - 166 49 97 eller mail adam@adamsteen.se 

Vill ni annonsera på bloggen så kontakta mig på samma mail. 
_____

Tack för att du läst och ha en fin tisdag!

fredag, mars 11, 2022

Mer från Vasaloppet, Sälen i helgen, SM-silver, med mera





Trött och avställd bloggskribent i Björnarvet under årets Vasalopp! Ser ju ut som en kortisonsvullen gris alltså. Slangbältet från Coxa funkade i alla fall klockrent loppet igenom, dock så drack jag bara halva det och kanske vid 3-4 ytterligare tillfällen. Inte alltför optimalt upplägg. 

Foton: Erik Thiberg - ”Skidpropaganda

Hej!

Äntligen fredag va! Solen skiner, våren är här, fåglarna kvittrar.. Lugn nu Adam, inte för positiv här, det finns alltid jävelskap som ligger och lurar i vassen, redo att slå till med full kraft, det gäller att aldrig släppa bitter-garden, utifall skit träffar fläkten. 

Jag fick en spontaninbjudan att hänga med en god vän till Sälen denna helg. Först tvekade jag med tanke på min träning, men ändrade mig illa kvickt till att tacka ja. Jag behöver socialisering och slappna av några hack från träningen, speciellt under denna tid. Sälenfjällen är ett av mina absoluta favoritställen, speciellt denna årstid. Så det blir kanon! Jag tror inte ens att jag tar med mig träningsprylar på resan som sträcker sig från i eftermiddag till lördag kväll eller söndag morgon. Det blir nog bra ändå! 

Dags att tacka ja till roliga saker och inte bara mula ihop ensam i lägenheten. 

För en tid sedan så erhöll jag ett ganska så tungt handskrivet brev i postlådan med följande innehåll:



Se på tusan! Ett SM-silver i skidor. Kändes ju hur bra som helst tills jag vände på den och fick se medaljens baksida så att säga:





En lite mindre trevlig känsla att SM-silvret var i veteranklass från Billingens långlopp tidigare under säsongen. Fan, har jag blivit en hetsande veteran nu som börjar jaga SM-medaljer på ålderns höst? Det är ju om möjligt än värre än att vara en gurka. Hoppas verkligen jag klarar mig från denna hysteri. Dock så talar statistiken emot mig och mina förhoppningar där jag mig veterligen är den sista 84:an kvar som fortsatt tränar och tävlar med förhoppningar om bra resultat, rätta mig om jag har fel. Dessutom så får jag sådana här siffror skickade till mig från Vasaloppet:




Placering 8 av 1175 i åldersklassen 35-39 år. Dom har mig i en rävsax dom jävlarna! Tips för att lägga av mottages tacksamt. 

Nu har jag ju tio av mina tolv Vasalopp topp-100, de andra två 104:a och 117:e. Men det stoppar ju inte mig från att åter blicka framåt och redan nu börjar se fram emot fem timmar långa stakpass på fyror i stekande sommarvärme. Vad är det för fel på mig?! 

Ha en trevlig helg på er, det ska jag försöka ha!

måndag, mars 07, 2022

Vasaloppsbakis™



Obs, inte jag på bilden 

Hej. 

Ja, då är den här, måndagen efter. Hela vintern har likt ett crescendo byggts upp till det stora ”dropet” i Berga by klockan 08,00 den första söndagen i mars. Träningen och tankarna har ju närmare jag kommit blivit allt mer riktade mot den stora uppgiften. Här ska drömmar besannas och stordåd utföras. 

Jag hade en plan om att vara lite mer aktiv i början på loppet, inte vara så avvaktande som jag kan vara vissa är på startrakan och i den första långa backen. Plockade en del placeringar uppför och kom in i en ganska bra klunga direkt på toppen. Kroppen kändes bra, skidorna likaså. Första gången på länge, kanske någonsin som myrarna känts så bra. Jag tyckte att det gick fort, men med kontroll. Hade förhoppningar om något stort. Jag har känt på flera lopp i vinter att jag blivit bättre på att staka på platten i hög fart, något jag jobbat med under sommaren med lättare rull (Elpex 3 på alla intervaller), det tycker jag även stämde bra igår. 

Men som en blixt från klar himmel så försvann både trycket i kroppen och det fina glidet på skidorna ganska exakt vid kilometerskylt 45, cirka två kilometer från Evertsberg. Kanske gick jag för hårt i början? Men samtidigt vet jag med mig att andra år då jag varit alltför passiv i starten, men ändå känt mig helt bränd, att jag vaknat till på slutet och att jag sällan gjort dåliga andrahalvor av loppet. Det hade jag med mig i huvudet även igår. Denna gång blev det dock aldrig så. 

Efter Evertsberg i backarna vid Vasslan med 36-37 kilometer kvar så hade jag rejäla krampkänningar, folk började passera mig och jag hade inte en chans att gå med i rygg. Sjuk känsla att på ett sätt känna att man nästan är i mål, men samtidigt ha nästan ett vanligt långlopp kvar. Även om Vasaloppet är cirka den dubbla tiden mot ett vanligt långlopp så tycker jag ofta att känslan inte är så stor i skillnad, det är ungefär samma tycker jag. Det rullar på i hög intensitet och fart precis som vanligt. 

Under de sista milen var det bara fokus på att ta mig framåt så fort jag kunde. Även om jag var rejält trött så fokuserade jag framåt hela tiden. Jag försökte hela tiden åka så fort jag kunde, trots att jag blev omkörd av många. Jag hade inte en susning om vilken placering jag låg på någon gång under loppet, förutom strax efter Läde med 14 kilometer kvar där en person nämnde att jag låg på cirka 80:e plats, tack för det! Vasaloppet borde införa skärmar vid kontrollerna där man ser hur många som passerat. 

Jag började med mina halvt psykotiska räkningar av stavtag från Lundbäcksbackarna. Först endast i varje motlut, där jag räknar var tredje stavtag till hundra, sedan vartannat och till sist varje. En sådan serie på platten tar cirka tio minuter. Ett stavtag i sekunden. Men från strax efter Läde så drog jag igång en rejäl serie där jag började med att räkna var sjätte, sedan var femte, var fjärde och ned till varje. Jag hann inte räkna klart innan jag kom in i mål! 

I Krångåsen med ungefär tolv kilometer kvar av loppet så hör jag det välbekanta ljudet av en skoter som kommer. Jag vänder mig om och ser att damtäten med Astrid Øyre Slind kommer med ett tåg av åkare. Dom passerar mig som om vi skulle ha mötts och damstryk för andra gången i Vasaloppet var ett faktum. Bara att acceptera faktum att dom är väldigt duktiga och att jag helt enkelt inte är bättre. 

Moroten den sista biten av loppet var att klara under fyra timmar och att bli topp-100, vilket jag klarade. Tre gånger under fyra timmar har jag blivit och tio gånger under hundra. Det är väl ändå inte helt förkastligt. 

I mål kom jag först som nummer 86, men efter en vad det verkar diskning så blev jag 85:a. Jag såg på TV-sändningen efteråt när vinnaren Andreas Nygaard bröt staven och fick en ny av sin temkamrat Joar Thele. Joar gjorde enligt mig en rad skateskär därefter när han försökte få tag i en ny stav. Det känns lite som att juryn ser på förseelser genom olika ögon beroende på personer/team. Nåväl, orkar inte lägga energi på det, vet ju själv att det kan vara lätt hänt i liknande situationer och att det inte direkt är något man tjänar på. 

Med ett antal timmars betänketid så känner jag mig ändå ganska nöjd med insatsen som jag skrev om här. Jag gjorde det jag kunde, spände bågen i början och visade att jag fortsatt kan åka ganska fort. Nivån blir ju allt högre både i Vasaloppet och på långloppen. Skidorna och materialet blir allt bättre. Min teori är att framförallt Fischer med deras DP sprint håller en väldigt hög nivå och att det är lätt att hitta ett bra par. Den renodlade stakningen är lättare att lära sig än att åka vanlig klassisk skidåkning.  Jag tänker också att många fler haft större möjligheter till mer träning med Corona och kanske jobb hemma. Kanske greppar jag efter halmstrån här, eller så är jag något på spåren. Jag är dock ganska så säker på att jag inte blivit sämre själv, vilket min träningsbakgrund och mina mätbara träningspass bevittnar om. Väljer jag bara att fortsätta göra jobbet så finns det absolut möjlighet till att fortsätta utvecklas. Som det känns nu så vill jag det också! 

Min placeringsrad i Vasaloppet är nu: 

2010 - 63:a
2011 - 78:a
2012 - 86:a 
2013 - 74:a
2014 - 92:a
2015 - 48:a
2016 - 73:a
2017 - 104:a
2018 - DNS, hjärtmuskelinflammation 
2019 - 83:a
2020 - 117:e
2021 - 81:a
2022 - 85:a

Nu efteråt infinner sig som alltid en tomhet i skallen. Även om jag ofta ganska lätt kan träna på bra utan mål så blir Vasaloppet ett antiklimax och det kan vara svårt att börja om. Jag blir helt enkelt Vasaloppsbakis™. Men jag tar en dag i taget, tränar det jag är sugen på denna veckan och ser sen om jag hittar något lämpligt lopp att köra under den sista delen av säsongen. 

fredag, februari 18, 2022

Ringde 112 två gånger igår.





Hej på er. 

Igår efter träningen så lagade jag min sedvanliga middagsgryta som räcker till sju kvällar. Efter det så ska jag gå ut för att slänga soporna i det närliggande soprummet. I porten möter jag bostadsrättförenings ordförande och en till person i porten, de fråga om jag sett min granne idag, vilket jag inte gjort. Grannen är 80 år och jag har en tid tänkt att han inte mår helt hundra av olika anledningar. 

Jag sitter sen i soffan och spinner iväg på en massa olika idéer om vad som kan ha hänt. Råkar hamna på Flashback där jag läser en ny tråd om en person som hittat sin granne avliden, det gör ju inte mig direkt tryggare. 

I samma veva så ser jag på Instagram ett inlägg som blivit viralt om en 12-årig pojke i USA som tagit livet av sig på grund av mobbare och att han syster/systrar hittat honom i sitt rum. Det tog så hårt på mig och jag blev så ledsen att jag fällde några tårar där i min ensamhet. Usch vilken grym värld. 

När det var dags för läggning så hör jag hur det rasslar någonstans. Jag tittar ut genom kikhålet i ytterdörren och ser den 80-årige grannen ståendes i bara kalsongerna. Han öppnar och stänger dörren i flera minuter. Jag vågar inte göra annat än att bara titta. Efter vad som känns som en evighet så går personen ut i bara kalsongerna, rådvill så funderar jag en tid innan jag till slut bestämmer mig för att ringa 112. 

Jag får prata med polisen en stund som ställer en massa frågor. Jag klär på mig och beger mig ut för att leta efter personen. Ganska snabbt så hittar jag denne och en Securitas-vakt som stannat vid personen i fråga. Vi står vid en garageslinga utanför vad jag tror är grannens egen port där denne har sin bil. Personen är väldigt svår att få kontakt med, vet inte om hen heller förstår vad vi säger. 

Efter en tid så har vi fått någon form av kontakt och vi förmår personen att börja gå tillbaka de cirka 150-200 meterna till lägenheten igen. Personen kan gå ganska obehindrat, men precis vid porten faller hen nästan ihop. Vi kommer in i trappuppgången (tur att jag hade min tagg så vi kom in, personen hade inte med sig nycklar), huvudpersonen sätter sig i trappan och verkar än mer okontaktbar samtidigt som denne börjar hulka. Jag och Securitas-vakten ser att det blöder från skrevet på grannen, så jag bestämmer mig för att åter ringa 112 för att få tag i en ambulans. 

Vi får in personen i dennes lägenhet och medan vakten hjälper personen att få på sig kläder så pratar jag med ambulansen som är på väg. Grannen försöker stänga dörren några gånger, men vi försöker förklara att ambulansen kommer för att hjälpa. När sedan ambulansen kommer så förklarar jag snabbt läget och sjukvårdarna tar över. 

Jag går in i min lägenhet och tänker lägga mig för andra gången, men jag har svårt att släppa det helt. Efter en tid så går sjukvårdarna ut ensamma, jag bestämmer mig då för att höra med dom hur det gått. Personen ville ej åka med dom och de kunde inte tvinga honom. I samma veva så är grannen på väg ut ytterligare en gång, så dom går åter till honom för att försöka få med honom i ambulansen, vilket dom till slut lyckas med. 

När klockan börjar närma sig 02 så åker ambulansen iväg med den gamle grannen och jag kommer äntligen i säng. Usch vilken obehaglig upplevelse. Jag blev märkbart tagen av detta och tyckte det var ganska läskigt. Men vad det verkar nu så har personen i fråga fått hjälp i alla fall, så det känns bra. 

En annan grej som påverkade mig i veckan (vill inte skriva alltför mycket om situationen) var när jag råkade överhöra en elevs mobilsamtal med en nära anhörig + en till person som verkade ha tagit andra betydligt starkare preparat än Ipren och Fun light. Klockan var tidig förmiddag dessutom. Det var både fula ord och väldigt konstiga ljud. Usch. Inte undra på att vissa personer mår dåligt eller agerar konstigt när man har otroligt speciella eller konstiga hemförhållanden. 

Det verkar som att jag har en förmåga att ofta hamna mitt i skottgluggen för händelser. Som att jag drar till mig en massa dåligheter. Önskar att jag istället kunde få uppleva positiva saker och fått en sambo att dela livet med. Men det verkar ju aldrig kunna hända mig. 

Ta hand om er, försök hjälp andra och ge fan i att mobbas! Jag kanske verkar hård, elak, bitter och fylld av självhat. Men barn som är elaka emot andra barn är bland det värsta jag vet! Kanske är det ett gammalt dåligt samvete som lever kvar från när jag gick i mellanstadiet och inte alltid var så snäll emot andra klasskamrater. 

Kände bara att jag behövde skriva av mig lite, som en form av dagbok för att lätta på trycket en aning. 

Ha en fin fredag!

onsdag, februari 09, 2022

Negativt





Hej! 

Han är så otroligt snäll och godhjärtad min fina Alfons. Det är väldigt sällan något gnäll på honom. Han är oerhört inkännande, omtänksam, enkel och fin på alla sätt. Jag önskar att jag själv hade ett sådant lätt och positivt synsätt på livet som denna lilla man.  Men livet har ju satt sina spår i en, på gott och ont. Som Melissa Horn sjunger:


”Den som bränt sig på elden
Blåser fastän det är kallt
Den som blivit skrämd en gång
Kan känna oro inför allt”


Hon har en förmåga att sätta ord på känslor.

Jag har idag lämnat Alfons på dagis och därefter mig tagit till jobbet med hjälp av min velociped. Känslan i stort i livet är av någon anledning nattsvart. Inte mycket som är, eller känns positivt. Kanske är jag deprimerad? Eller så är jag nära väggen? Eller så är det något annat som spökar? Den enda lilla positiva saken idag är att jag äntligen får tillbaka min kära Garmin 945, efter nästan två veckor utan den. Skönt med en ny enhet igen. Nu är det bara pulsbandet som behöver bytas ut, men dom är så sjukt sega att svara på mail, lallare. 

Mitt största innehav Evolution lämnade en rapport idag som var inline med estimaten. Men marknaden pissar som vanligt på kursen. Utfattig redan innan, så det gör inte så mycket, låt allt rasa ännu mer. Har gett upp tanken om en vändning. Det är piss som allt annat i livet. 

Jag vet inte hur jag ska komma på bättre humör igen. Men jag måste ju försöka göra ändringar och blicka framåt. Att vara ute på tävlingar med folk jag gillar får mig ju att må bra. Att vara på jobbet där det är en massa skrik och högljudda personer får mig att må dåligt. Jag är otroligt känslig för ljud, det skär rakt in i själen på mig och det känns som jag ska explodera av ilska. 

Oerhört känslig för stress är jag också. Efter säsongen får det bli en månad helt utan träning i ett försök att läka mig inifrån. 

Det är väl som mörkast innan det vänder och blir ljusare. Får försöka ta fasta på det bara och härda ut. 

Ett gäng osammanhängande tankar från en hjärna som är lika osammanhängande. 

måndag, februari 07, 2022

Många bilder från helgen och korta tankar



Starten i lördags på Billingens långlopp

Hej på er. 

Vi börjar med en radda bilder från helgen:
























Slitsamt lopp i lördags. Inte riktigt nöjd med hur kroppen svarar (eller inte svarar), att jag inte kan gå med täten, att jag sliter i starten och i backarna. Men samtidigt så måste jag ändå vara nöjd med att jag inte gav upp det minsta, kämpade allt jag hade hela vägen och att kroppen ändå är grundstark. Det hade ju kunnat gå mycket sämre! 

Bara att försöka utvärdera, planera och fokusera framöver så kanske det blir bättre igen. För även om nivån har blivit bättre och att det går skapligt för mig så tror jag ändå att jag har mer att ge och att det finns någon extra procent att plocka ut. 

Har funderat en del kring träning framåt. Tror inte jag ska trycka på extra med en massa mängd och timmar. Snarare få in lite mer punch och tryck i åkningen. Samt försöka så gott jag kan att optimera livet och återhämtningen runt om. 

Efter sista tävlingen i vinter så har jag funderat på att ta ett rejält brejk på kanske en månad. Så att jag verkligen får återhämta mig, framförallt mentalt. Bara träna om jag verkligen är sugen och sen komma tillbaka helt nollställd. Vi får se. 
_____

Måndag idag och åter i gängorna på jobb. Usch vad kort helgen blir när jag börjat jobba måndagar. Men det är bara att gilla läget och grisa vidare. Har ju endast jobb till skolavslutningen i juni. Därefter vet jag inte alls hur något blir. Får ta tag i det under våren sen. Att byta bransch och inriktning är väldigt lockande. Frågan är bara hur och var? 

Ha en fin måndag!

tisdag, februari 01, 2022

Nästan krock med Tunabyggen-bil och tjafs med Moder Teresa



Strax efter målgång i söndags efter segern i Norrbärke Skimaraton! Robert Brundin, Adam Steen och Albin Andersson. Finns en artikel på Sweski.com som ni hittar här

Foto: Norrbärke SK




Jag började få lite lätt panik i söndags när jag satt mig i bilen och precis skulle börja åka mot tävlingen. Jag kollade då vätskebältet en sista gång och såg att det läckte. Jag fick springa in och snabbt byta till en annan påse. Denna hade släppt i skarven. Men med grym service från Coxa så skickade dom en ny påse redan dagen efter. Denna är limmad nu och jag tänkte ha den som reserv. 


Hej!

Igår fick jag till ett ganska fint och skönt ”dagen-efter-pass”, tycker om dom här halvhårda körningarna ute på balkongen, där jag smyger på med typ AII-intensitet som går upp emot tröskel. Även om tävlingen i söndags blev hård så behövde jag inte kräma ut allt, så då tycker jag det funkar alldeles utmärkt att köra halvhård dagen efter också. Dessutom har spänningarna mentalt släppt, så kroppen brukar ofta vara pigg när jag väl kommer igång. 

Under gårdagen blev jag också intervjuad av en podd, första gången i livet, äntligen! Mer om det när den släpps, troligen imorgon. 

Tisdagen är en fredad och lugn dag i det avseendet att jag i princip alltid vilar. Idag är inget undantag. Dagen brukar dock börja stressigt med lite för sen uppgång ur sängen, för att sedan stressa iväg till dagis för att lämna Alfons och sedan vidare till jobbet, såklart med cykel. 

Dagens cykelfärd blev lite mer spännande än vanligt och jag blev riktigt arg. När jag var mitt i en rondell i Hagalund så bestämde sig en glasögonbeprydd chaufför i en Tunabyggen-bil att också köra in i den, preja mig och sedan köra ut framför mig. Med nöd och näppe klarade jag mig från att ramla. Jag viftade utan resultat och satte sedan av efter föraren med allt vad benen bar. Tyvärr svängde bilen som körde i en rasande fart av vänster in på Tångringsgatan, medan jag som vanligt var ute i sista sekund och kunde inte följa efter, så jag fick snällt fortsätta emot jobbet, tur var nog det för jag hade inte varit trevlig om jag fått tag i honom. 

När vi är inne på irritationsmoment, (något som brukar vara en omfattande komponent i mitt liv), så måste jag nämna att jag milt sagt är lite irriterad på personen jag har barn med. Jag ska försöka att sakligt nämna mitt huvudbry utan dumheter, annars kommer det bara bita mig i arslet. Det har att göra med upplägget av det växelvisa boendet med Alfons och att jag sedan i slutet av januari börjat jobba måndagar:

Vi har ett upplägg jag tycker i stort fungerar bra. Den första halvan av veckan har jag och den andra har person B. Därefter har vi varannan helg. Jag har måndag-onsdag och den andra vårdnadshavaren onsdag-fredag. Så långt allt gott. 

Det jag stört mig på och vill ändra är att när det är person B’s helg så har denne lämnat (alternativt jag hämtat) Alfons hos mig på söndagen kring klockan 17,30. Detta gör att jag varje vecka lämnar Alfons tre dagar på dagis och den andre två dagar. Jag får också en extra natt med honom hos mig. Nätterna med Alfons brukar ge mig så dålig sömn och morgnarna med dagis är så otroligt stressiga. 

Jag har lämnat ett förslag att de helger jag inte har Alfons så kan Moder Teresa låta honom sova där till måndagen och därefter lämna honom på dagis. Detta gör så att vi får exakt lika många nätter i en tvåveckorscykel och lika många skjutsar till dagis. 

Detta förslag har bara mötts av vrånghet och en ovilja till samarbete. Personen i fråga har tryckt på att denne jobbar dessa söndagskvällar och att det är är genomförbart. Förslaget jag fått tillbaka är: ha samma upplägg, varannan vecka eller att denne tar hela vårdnaden. Inget av dessa är något som faller mig i smaken. Varannan vecka blir väldigt svårt det också och kommer innebära väldigt lite möjligheter till träning för mig de veckor jag har Alfons. 

Tidigare så hade vi ett upplägg att Gargamel hämtade Alfons alla fredagar på dagiset, detta ville personen ändra till att jag skulle hämta mina helger, vilket är förståeligt och jag gick med på det. Men nu när det är åt andra hållet så blir jag bara mött med oförståelse och ovilja. 

Tråkigt att man ska behöva bli oense om en sådan banal liten sak som en extra natt och en extra lämning på dagiset. Men som det är nu så har ju jag inte en enda helg fri heller. Ja, det här med barn är ju inte enkelt, speciellt inte när man ska försöka dela på vårdnaden. Någon som sitter inne på tips, tankar eller idéer?

Den här flytten till Borlänge 2016 känns ganska dålig och onödig så här med facit i handen. Nu är jag dessvärre fast här med tanke på Alfons och jobbet. Börjar längta tillbaka till Falun där jag känner mer personer och där jag är mer hemma. 
_____

I högerspalten så hittar ni länk till att skaffa Rocker-kortet och Fello-abonnemang. Gör detta för en bra deal åt er och för att hjälpa mig. Förstår inte hur man inte kan ta erbjudandet med 3-4 minuters jobb för att erhålla 500 kronor gratis och ett gratis betalkort med möjligheter till cashback! Skärpning! 

Ha en fin tisdag!