Visar inlägg med etikett Mående. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mående. Visa alla inlägg

söndag, januari 23, 2022

Personen Adam - hur vill jag bli ihågkommen




I fredags fick jag hem en laddning med återhämtningsdrycker från Smartfish. Perfekt efter hårda pass och exempelvis direkt efter tävlingen igår, när det inte finns tillgång till mat snabbt. 

Hej. 

Igår blev det äntligen tävlingspremiär för mig. Tur att kroppen och knoppen var redo för det. För efter missad tävling i Orsa, osugen på tävling helgen efter och veckans krångel så hade en till missad tävling varit ödesdiger för min inställning och skalle framåt i säsongen. Nu var jag istället i hyfsad fas och levererade ett lopp på toppen av min kapacitet för stunden. Mer kan jag inte begära. Läs mer om loppet här

Jag är ju något av en introvert tänkare. Jag har sedan jag blev ensamstående blivit mer och mer (ofrivilligt eller frivilligt?) ensam i det mesta jag gör när det kommer till träning och även fritid. Pandemin har väl på sätt och vis också påverkat. Förr var ensamhet bland det värsta jag visste, numer tycker jag det är ganska skönt nästan jämt, även om det i stunder kan bli lite tråkigt och när jag blickar framåt så tänker jag ju att jag inte alltid vill vara det. 

Ni som känner mig mer personligt vet nog att jag är ganska mjuk, snäll och även omtänksam. Men många som kanske bara följer mig på nätet kanske tänker att jag är lite mer macho, arg och även lite elak. Många gånger så eldar jag upp mig själv i huvudet, tänker på saker som jag blir arg över och tror det är någon form av sanning. Jag kan då ofta utan att tänka efter före författa ner en del ogenomtänkta saker och agera i affekt. Många gånger ångrar jag mig efteråt och får dåligt samvete. Får jag mothugg så kan jag antingen bli sur och vrång tillbaka, men i vissa fall krypa till korset och be om ursäkt. Exempelvis tidigare i vintras när jag blev irriterad över att stora träningsgrupper stod still mitt över hela skidspåret. Att bli så arg och skriva elaka saker över det är onödigt, även om jag fortfarande anser mig ha rätt i sak. Men då kanske jag istället kan kontakta berörda ansvariga och bena ut det den vägen. Ofta blir det fel när jag agerar så i affekt, jag mår dåligt i mig själv (ingen godkänd ursäkt såklart) och jag tar ut det på andra eller annat. Förr om åren var jag ännu mer lättantändlig och gick lös på inredning eller prylar. Jag har dock aldrig varit utåtagerande fysiskt emot andra personer, där har jag alltid haft en gräns. 

Igår på tävlingen (nej, jag gjorde eller sa inget dumt där, lugnat ned mig avsevärt i dessa sammanhang, kanske en korrelation med sämre resultat?) så var jag glad över att träffa många av mina skidkompisar igen, familjen Nordström, Erik Wickström (alltid trevligt att träffa honom, vi kan ringa varandra ibland och prata, senast i fredags kväll), bröderna Gustav och Jonas Eriksson och många fler. 

Det händer inte sällan att personer kommer fram och pratar med mig som jag inte känner, vilket jag också uppskattar mycket. Jag får också en rad meddelanden i samband med både tävling och träning, även det gör mig glad. Många säger att jag inspirerar dom i deras träning och vardag, samt att dom tycker det är bra att jag delar med mig av mitt ibland vacklande mentala mående, för att på så sätt minska stigmatiserandet över psykisk ohälsa. Att öppna upp mig och dela med mig av min träning och mina tankar är något jag dels gör för att just försöka inspirera, få andra att tänka att dom inte är ensamma i sina tankar, men också som ett sätt att skriva av mig i något som liknar en (tränings)dagbok. 

Jag skrev en kommentar på Erik Wickströms Instagram-post där jag och min bror var med:



Kommentaren har i detta nu 16 gilla-markeringar. Här försöker jag inte samla godhetspoäng genom att skriva en sådan sak, eller att ta upp det nu. Mer att visa att jag blev glad över att det fick sådan uppmärksamhet och att Erik med flera verkade bli glada över det. Jag fick också ett svar på kommentaren i ett internt DM på Instagram som gjorde mig nästan gråtfärdig:



När jag läste detta så blev jag otroligt glad och det fick mig att återigen tänka. Tänka kring hur jag vill bli ihågkommen för andra och tänka över vad som egentligen är viktigt här i livet. För vad spelar det för roll i det stora hela om jag vinner tävlingar, går in i mig själv fullständigt och försummar relationer, med mera i jakten på att bli de där få procenten bättre?! Är det inte viktigare att försöka knyta och vårda relationer till mig själv och andra? Jag tror nog att både jag själv och andra skulle må bättre av det och att även prestationen skulle få ett smärre uppsving bara av en annan inställning till det mesta. Jag vet ju med mig att jag mår bra av att hjälpa andra, göra andra glada och lägga ned tid på att ge saker, inte bara materiella, utan även på ett känslomässigt plan. Så jag vill bli ihågkommen och framstå som en person som ger andra positivitet, som man kan lita på och som är genuin. Ungefär som en av mina stora förebilder Gustaf Norén (nu känner jag inte honom, eller vet hur han är, men i min värld som jag tolkar honom så här han precis så).

Återigen får jag ju igår svart på vitt att jag mår bra av att träffa andra personer, delta i samtal och inte ”mula ihop” ensam i lägenheten och småhata allt & alla (när det egentligen är mig själv jag småhatar och föraktar som inte gör något åt situationen, utan bara låter det ralla på). Så igår kväll avbröt jag mig planerade ensamkväll i soffan med middag, godsaker och Visma Ski Classics (skulle se loppet från igår) och åkte iväg till min bror som hade samkväm hemma hos sig:



Jag själv körde bil. Förr om åren var jag ingen som spottade i glaset. Efter att ha blivit pappa 2017 så har min alkoholkonsumtion nästan helt upphört, det är något jag mår bra av. Men jag kan ha kul och trevligt ändå bland folk. Speciellt med ett trevligt gäng som igår. Jag gillar alla där på bilden väldigt mycket. Daniel Loman Olsson är en frisk fläkt som blåst in i skidvärlden, ”Sommarkatten” är en rejäl och trevlig person, min bror har jag på senare år börjat uppskatta mer och Erik Ekwall är en av de finaste personer på alla plan som jag känner. Så det blev roliga samtal långt in på småtimmarna och jag rörde knappt mobiltelefonen, vilken annars brukar sitta klistrad i näven. 

Idag försöker jag samla ihop resterna av mig själv från en sen kväll och från tävlingen. Inte alltför sliten i kroppen faktiskt. Jag ska försöka fundera ut vad jag ska träna och sedan hämta Alfons (troligtvis), han har varit hos mina föräldrar i helgen, men han har också haft magsjuka, så vi får se hur det landar. 

Tack för att ni läst, ta hand om er!