Ibland brukar Alfons vänta i trapphuset på mig när jag går och slänger soporna cirka 50 meter bort. Då vet jag att han inte är helt hundra frisk själv.
Tjena!
Ja, många timmar med dödtid blir det alltså. Men även många fina timmar med Alfons. Vi orkar inte så mycket mer än att spela på iPaden eller kolla på TV. Tråkigt men sant. Ibland tycks jag känna mig friskare, för att sen bli sämre igen. Sådär har det varit några dagar nu. Hoppas jag inte blir som Alfons som varit sjuk från och till i typ 3-4 veckor. Det hade väl varit typiskt. Han verkar sämre igen med huvudvärk och trötthet. Jag börjar inbilla mig att folk tror jag överdriver detta, bland annat på jobbet, men nej, det går bara inte att varken jobba eller träna. Klockan tickar för kommande tävlingar och formen känns allt mer avlägsen, förutom att jag närmar mig en boll i just form rent utseendemässigt om detta får fortgå längre.
Jag vill bara klä mig i träningskläder och få köra skiten ur mig. Antingen långt och lugnt, eller kort och hårt. Eller egentligen vad som helst hellre än detta. Men ja, det är väl kanske inte den bästa idéen att göra såklart. Känns hopplöst då jag som tidigare nämnt brukar vara tillbaka i träning väldigt snabbt efter bara någon enstaka dag med förkylning. Det konstiga är att jag vanligen kan känna halsont i en dag i alla fall, medan jag nu i princip inte känt det minsta, samtidigt som Alfons och de andra som varit sjuka runt mig haft känningar i halsen.
Vi får väl bara fortsätta försöka hålla humöret uppe. Det blir i alla fall en bra läkning och ”stressavgiftning” för mig med knappt något gjort på dagarna. Kanske är det kroppens sätt att säga åt mig att tagga ner och ge mig återhämtning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar