Helvetesmaskinen
Frustande som en brunstig tjur har ytterligare ett träningspass lagts till handlingarna. Jag tog lite extra tid på mig vid ombytet idag, för att förhala eländet, visste ju hur jävligt det skulle bli. Sjukt ändå att man försöker förhala sådana här jobbiga pass och intervaller, det blir ju inte direkt lättare ju längre du väntar...
Idag så lyckades jag nå högsta puls hittills av alla mina rehab-pass inomhus sedan axeln hoppade ur led. 187 slag i minuten slog fågelhjärtat som mest. Anledningen till att jag lyckas få högre puls är väl mest att jag nu med två cykelpass innan i benen är mer rustad för att ta ut mig rent flåsmässigt på cykeln. Jag har ju cyklat mycket förr och jag tror inte jag behöver allt för många pass för att komma tillbaka i hyfsat slag ändå. Nu har jag dock inga (fantasi)watt-siffror att delge er, men jag tycker trycket är rätt okej ändå. Bättre känsla (eller sämre egentligen, för jag orkar ta ut mig mer) än föregående cykelpass förra veckan:
Precis som dessa pass så körde jag även idag 5 x 4 minuter med två minuters vila mellan varje intervall. Då som nu så körde jag också 40 sekunder sittande - 20 sekunder stående, intervallerna igenom. Ett ”skönt” upplägg. Snittpulsen på de fem intervallerna blev:
165 - 169 - 171 - 175 - 179
Efteråt så var träningströjan helt genomblöt i svett. Ett kvitto på att träningen tagit där den skulle: fettförbränningen(?).
2 kommentarer:
Bra pass. Tränar du för sprint eller för längre distanser?
Tack. Men snälla? Är det inte allmänt känt att jag enbart satsar på långlopp?
Skicka en kommentar