Existensiell ångest och så vidare

Klädd i svarta skor, byxor och jacka så glider jag genom livet idag. Solen lyser och jag jobbar sista dagen för veckan. Det är fint. 

Jag har ju sen någon månad tillbaka lyssnat på Alex & Sigges podcast. Jag läser också deras gemensamma bok: "Tid". Är ett stort fan av dessa gentlemen. I ett kapitel beskriver Alex (Schulman) något som känns rätt träffande även på mig. Det är när han på morgnarna vaknar och under en tidsrymd på cirka fyra sekunder så känner han ingenting, vet inte vem han är eller var han är. Ett tillstånd som han ofta vill uppleva. Ett tillstånd där han är fri från ångest och oro. 

Därefter kommer det jag känner igen mig i: en ständig grundoro i fyra olika skepnader skulle man kunna kalla det:

1: existensiell ångest - varför finns vi?

2: oro över något dumt man sagt eller gjort

3: sorg. Över något eller någon som inte finns mer. Insikt över att vissa saker och ting aldrig kommer tillbaka. 

4: oro över framtiden. Saker som inte hänt än. Rädsla över döden bland annat. 

Dessa saker känner jag till nästan 100% igen mig själv i. Så trots att jag är glad bitvis så har jag alltid en ständig oro inombords. Jag blir aldrig nöjd med saker. Jag går runt och är rädd för att få skäll från folk jag gjort något illa. Och jag hatar att svara i telefon på okända nummer av just den anledningen. 

När ska jag växa upp och bli vuxen då?