Den likgiltige poeten

Det händer inte många knop i min pojkrumsliknande lägenhet nu vill jag lova. Sedan jag kom hem från Kina så har jag varit helt sänkt. Apatisk, likgiltig och inte ork eller vilja till att göra någonting. Det är inte att jag är sjuk eller så, mår ändå rätt okej på det planet. Känner av lite lätt huvudvärk och en liten släng av illamående då och då. Men jag är ändå helt förstörd på något konstigt sätt. Har noll motivation till att träna, men samtidigt blir jag galet stressad av att jag inte gör det, speciellt när alla andra kingar runt om mig tränar som djur. Förvisso så har jag inga speciella mål för tillfället med varken livet eller skidåkningen. Har under hela sommaren bara tänkt att jag vill träna på bra för att utvecklas och bli bättre som långloppsåkare. Det blir jag ju inte av att ligga här. 

De två kvällarna jag varit hemma så har jag inte fallit tillbaka till gamla mönster och lagt mig mitt i natten, utan jag har lagt mig 22,30 och 23,30 (vanligtvis när jag inte jobbar så lägger jag mig aldrig före klockan 00), men ändå är jag sjukt orkeslös. Har sovit elva timmar båda nätterna, med god sömn, samt ätit bra. Troligen är det väl jetlag som gör mig så här seg. Men att jag ska ha så svårt att hitta motivation till att träna, det fattar jag inte?! Och vad fan ska jag göra med mitt liv nu framöver, det vet jag inte heller? Har liksom inga mål och inga saker som jag verkligen känner att jag vill göra. 

Jag är inte speciellt bitter heller för den delen, snarare bara nollställd. Sjukt hur det är egentligen, att man aldrig kan vara nöjd med sin situation och acceptera hur den är. Det är väl bara att vänta ut det hela och försöka blicka framåt. Det finns ju trots allt folk som har det bra nog mycket värre på alla plan. Jag lever ju i alla fall, om nu det ska vara något positivt.