Så fick åter mina Elpexfyror agera räddare i nöden denna vinter. På grusade cykelbanor och väldigt fina landsvägar gick idag turen över Skräddarbacken, Lindan, Nybro, Hovgården, Romme, Lindan och hem. En rätt så tråkig vända och ett tråkigt pass som aldrig tog slut. Inte speciellt kul med rullskidor i februari dessutom. Men vad gör man inte för att greppa det sista halmstrået och försöka få någon slags form?!
Till en början hade jag ganska hög puls, men jag tog det väldigt lugnt och försökte hela tiden hålla igen. Det kändes ändå helt okej i kroppen, bortsett från hög puls och att jag fick en rejäl låsning i bröstryggen under gymet i förmiddags. Hoppas den släpper med hjälp av min massagepistol, för nu kan jag knappt röra på huvudet. Alltid ska det då vara något.
Jag skrapade ihop 46,37 kilometer under de tre timmarna jag åkte. Snittpulsen blev 133 och maxpulsen 157. Imorgon ska jag försöka åka skidor!
Jag drog en chansning i förmiddags och åkte upp till Gyllbergen. Med mig hade jag både ett par gamla klassiska skidor, men också ett par skate ifall jag skulle misslyckas kapitalt med de klassiska. Förutom de två skidparen och övrig utrustning så hade jag också med mig de kladdigaste vallaburkarna jag hittade nere i källaren.
När jag kom fram till Gyllbergen så kletade jag ett rejält tjockt lager med fästvalla och drog till spåren. Istället för att som vanligt lyssna på podcast eller ljudbok så lyssnade jag på sändningen från Jizerska Padesatka i lurarna. Spåret var cirka tre kilometer enkel väg längs en väg, det var bara det att jag hade mottagning under de första två kilometerna. Så under den första timmen av träningspasset så fick jag vända tidigare, för att kunna höra upplösningen i loppet. Därefter kunde jag åka hela vägen bort.
Spåret var stundtals fint och stundtals ganska dåligt. Det känns tyvärr som att det inte är åkbart där så länge till. I början var det isigt och väldigt lättfört. Under sista halvan av passet gick det allt tyngre och spåren började bli genomblöta.
Min fästvallning fungerade helt okej och jag fick till ett fin återhämtande klassiskt pass ute i naturen. Inte fy skam det. Dagens pass blev exakt tre timmar i tid, 48 kilometer i längd och jag plockade 655 meter. I och med dagens pass så fick jag in hela 13 mils skidåkning fredag-söndag och 12 timmars träning denna vecka. Bra vecka för mig det och välbehövligt inför Vasaloppet!
Efter träningen var det bråttom som bara den då jag skulle hinna äta lunch och sedan åka iväg till den lokala bion. Hela familjen såg Pelle Svanslös och det var första gången Alfons fick uppleva bio, mysigt!
Det har nog aldrig hänt att jag åkt rullskidor i januari förr. Inte vad jag kan minnas iaf. Trodde det skulle vara värre än vad det var, men det var helt okej faktiskt. Lite grus på sina ställen, men det fungerade ändå. Fem plusgrader och prognosen skvallrar om fortsatt värme. Så jag antar att det inte var sista gången denna vinter som jag åker rullskidor! Nåja, det fungerade ändå helt okej. Cykelbanorna är för grusiga att åka på, men landsvägarna verkar fungera.
Jag åkte en fin runda på 1,45 timmar, 27 kilometer och 220 höjdmeter. Ett lugnt återhämtningspass bara med 112 i snittpuls. Åkte helkropp, alltså klassisk teknik och inte bara stakning. Körde på mina Elpexfyror.
Här är det sista jag nämner om gårdagen:
Målgångsfoto från Trysil Knut-Rennet 2020. Som ni ser är jag klart slagen. Men längst ner i bilden där en person står så låg jag först och tyckte ha kontroll på läget, blev då som jag upplevde det trängd på insidan och tvingas ta en alltför vid kurva och tappar fart. Jag är fortsatt sur över det och tycker som sagt att jag blev trängd. Därför jag blev irriterad både på den som vann och på arrangören som borde ha gjort något åt detta. Nu släpper vi det och blickar framåt. Sista gången jag ska ta stryk av denne person. Trist att missa 6000 norska dock och min insamling går ju bedrövligt också. Så lite stöd hade varit väldigt uppskattat..
Det blev träning ändå idag, sjukt skönt! Fick hjälp av mina föräldrar så jag hade någon timme till övers att slå ihjäl på diverse träningsanläggningar.
Jag ställde bilen vid skidstadion (för att slippa betala parkeringsavgift) och joggade fem minuter bort till Actic gym på Lugnet där jag lyckades tricksa åt mig en fribiljett (har ju trots allt jobbat där förr i tiden). På gymet så körde jag följande:
A) Frivändningar från knäna, uppvärmning: 10x40 - 6x50 - 4x55 kilo
5x4 Frivändning från knäna + stöt @ 50 kilo, start varannan minut
B) Knäböj, uppvärmning: 10x50 - 6x60 - 4x70 kilo
3 varv av: 5 knäböj, 75 kilo - 5 upphopp på bänk - 6 chins L-sit,
Start var tredje minut
C) Marklyft 3x3 @ 140 kilo (dödstungt idag)
Bänkpress 3x3 @ 80 kilo (förvånansvärt lätt)
Lutande rodd 3x3 @ 70 kilo (mygelgungade upp det som vanligt)
E) 5 varv av: 30 sekunder burpees (13 st) - 30 sekunder vila - 30 sekunder kettlebellsswing, 24 kilo (17 st) - 30 sekunder vila
Efter gymet så joggade jag tillbaka till bilen och betade av ett klassiskt pass på en timme. Jag hade ett par nyvallade klassiska skidor med klister på, riktigt fint att få åka lite diagonalt igen!
Jag hann med sex varv á cirka 2,9 kilometer, plus en till backe. Totalt blev det 17,45 kilometer och 420 höjdmeter. Fin träningsdag! De tre senaste dagarna har jag ändå fått in 101,25 kilometers skidåkning, det är inte illa!
Skräddarbackens spårpatrull förtjänar all credd dom kan få. Här är man verkligen på tårna och gör så gott man kan efter sina förutsättningar. Annat än vad man kan säga om andra anläggningar här i staden..
Jag åkte på Atomic-skidor under hela juniortiden. Hade faktiskt fria skidor då. Det var tider det. Eller egentligen inte, för jag var i princip aldrig nöjd med dom. Sista loppet som junior så testade jag ett par Fischer och sedan dess har jag med väldigt få undantag hållit mig på just Fischer. Skidorna på bilden är en bra bit över tio år gamla, vallade med blå burk idag och dom gick rätt fint!
Ny dag idag och ett nytt pass på 2,30 timmar. Inga långpass direkt, men ändå längre än vanligt under mina jobbveckor. Jag får vara glad för det jag kan få till helt enkelt. Som jag varit in på tidigare så tror jag inte det är antalet timmar som är viktigt, även om det ibland kan vara fint att få till lite mer mängd.
Igår körde jag skate, idag blev det klassiskt. När jag började staka för några år sedan så ville jag försöka staka så mycket som möjligt, det för att jag var rädd för att inte orka staka mig igenom loppen. Nu är det inte det som är begränsningen, utan snarare fysiken. Så då kan det ju vara fint att köra annat på skidorna än enbart stakning. Dessutom så vill jag ju spara stakmusklerna till hårdare pass på Skiergen bland annat. Att köra helkropp i form av skate och klassiskt blir ju lite mer belastande på flåset (även om jag nu kör lugnt) och lite mindre tungt rent muskelärt.
Precis som igår så sprang jag upp till spåret (8,26 min, 1,34 km) och även tillbaka hem (5,43 min). Endast uppför dit och nedför hem då såklart. Även om man inte tänker på det som löpning så blir det ändå lite drygt fem kilometer på två dagar. Helt okej för att hålla igång löpningen lite.
I skidspåret så blev det sedan nästan uteslutande klassisk åkning och tillsammans med Elis Weslien som stakade. När jag hade kört totalt två timmar så lade vi in tio minuter enbart stakning i en hög distansfart, vi kan kalla det för AII. På dessa tio minuter hann vi lite drygt ett varv på elljusspåret: 2,96 kilometer, 17,7 km/h snittfart och med en så pass låg snittpuls som 134. Brukar ha svårt att få upp pulsen emellanåt och så var det även idag. Tänkte att det kan vara bra att få lite högre fart i spåret med just stakning, så att det inte bara blir Skierg. Kändes okej, men det var rätt tungfört och fästvallan låg i på de ganska mjuka skidorna.
Totalt skramlade jag ihop 35,9 kilometer, 2,30 timmar och 765 höjdmeter. På gårdagens och dagens pass har jag samlat ihop totalt 25 varv på Skräddarbackens elljusspår och 69 kilometer. Det duger fint åt mig!
Ovan har ni förutsättningarna och resultatet från dagens pass.
Rubriken skvallrar kanske om att det var ett smått romantiskt pass i den klassiska skidåkningen på rullskidor runt om i Skräddarbacken med pannlampa. Verkligheten var att det mest var lite småläskigt utför, men helt okej uppför. Jag borde haft glasögon på mig, för mina ögon tårades mycket och jag ville verkligen se vägen framför mig då det på sina ställen ligger stenar och smågrus i vägbanan. Klarade mig från att vurpa i alla fall och fick mina planerade två timmar.
Kroppen kändes helt okej. Men jag är ändå lite småtrött och lätt irriterad av att gå en hel dag på jobb + annat där jag bara väntar på att få städa av mitt träningspass så att jag sedan kan få lugn och ro. En aning egoistiskt kan tyckas och det kan jag väl hålla med om. Men jag blir så stressad och orolig i själen av att bara vänta på att få träna. Har ingen lust att gå i timmar och vänta på det. Detta kanske är den mest negativa aspekten av att jobba. Men det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. Jag vet med erfarenhet att dessa torsdagseftermiddagar brukar vara de värsta dagarna att träna på och imorgon har jag fördelen att då träna på morgonen igen.
Under den sista halvtimmen så lade jag in 10 impulser om 18 stavtag. En varannan minut. Ett bra sätt att försöka få upp lite pang i grejerna.
De här eftermiddagspassen där jag kör lätt distans dagen efter intervaller brukar ha en tendens till att kännas rätt dåliga, sega och som att dom aldrig ska ta slut. Idag upplevdes det som om jag var ute en hel arbetsdag och gnetade runt, runt i Skräddarbacken. Blöt asfalt, smått regnande och gråtrist väder gjorde inte upplevelsen roligare. De här vackra höstfärgerna som vissa dillar om är inget jag reflekterade över, utan jag kan bara fundera varför jag är så dum som vill bo i detta eländiga och kalla land. Tänk vilken dröm att alltid få träna i sol, värme och med barüber..!
Inte nog med att de yttre förutsättningarna var mig emot, jag hade lite smått bekymmer med utrustningen idag också. Trots nyslipade spetsar så slant dom ständigt, dessutom så verkar mina bakhjul ha gett upp på mina fyror, så jag hade väldigt dåligt fäste.. Envis som en idiot så vägrade jag ge upp och åka hem för att byta till ett par andra rullskidor. Istället så varierade jag mellan att försöka åka vanlig diagonal, staka och att springa uppför. Det var nog ingen vacker syn när jag stapplade omkring i bostadsområdena likt Bambi. Irritationen var ganska påtaglig emellanåt. Men jag försökte fokusera på de positiva bitarna under passet och dessa var tyvärr inte många, utan ganska få, eller egentligen ingenting. Men jag bet åtminstone ihop och tog mig igenom mina två timmar, 30,3 kilometer och 480 höjdmeter.
Nu ska jag mysa med Alfons, medan Amanda jobbar och därefter ska jag äta middag, så det går nog att rädda denna dagen i alla fall!
Fullt fokus på bilden ovan med AirPods i öronen, jawbreakers på näsan, hjälm på flinten, handsklös och med väst, (dock utan några öl innanför dito)
Tjena tjena.
Just hemkommen efter ett lugnare pass i Skärddarbacken på mina Elpextreor. Jag snurrade runt, runt på min bana som jag har där i området. En bana där jag försöker få så mycket höjdmeter som möjligt, utan att åka på samma ställe alltför många gånger. Det märks verkligen att det blir allt kallare och mörkare ute nu.. Energin och hela allting kring träningen blir liksom lite lägre. Ser fram emot att få hem mitt löpband och att köra Skierg hemma i källaren framöver. Men det är väl som vanligt bara att härda ut och kanske är jag bara nervös inför helgens Lidingölopp. Egentligen så kändes hela passet helt okej idag. Jag skramlade ihop 26,16 kilometer och 419 höjdmeter. Snittpulsen blev rätt så låga 112.
Amanda lyckades fånga två byfånar på bild under hennes promenad under kvällen. Dessa två byfånar var alltså Adam (Larsson) och Adam (Steen), båda numer 30+ åldersmässigt.
Det tog mig cirka tio sekunder in i passet innan jag funderade vad jag håller på med egentligen och varför jag gör detta. Det var en sådan dag idag. Jag skulle möta Adam längs vägen. Mats Knuts väg som vi bor på är inte rolig att åka rullskidor på, asfalten är stenhård och gropig, så hur bra stavspetsar du än har så slinter det. Givetvis motvind, snålblåst och lätt trött kropp redan från start. Som gjort för succé med andra ord. Det blev inte bättre av att jag tog en annan väg, så att vi missade varandra och blev tvungna att vända igen för att mötas. Första 45 minuterna var trista helt enkelt. Sedan efter att vi mötts upp så blev det allt bättre och trevligare.
Vi snurrade en stund uppe i Skräddarbacken för att få lite höjdmeter, perfekt då vi båda åkte klassiskt idag och inte enbart stakade. Fint att få skölja ur kroppen med helkroppsarbete efter gårdagens rejäla utblåsning. Det blev två lugna timmar, 30,4 kilometer och 314 höjdmeter.
Jag är fortsatt väldigt nöjd över min nya Garmin. Jag har fått lite support av två ”Garmin-herrar” i form av Måns Sunesson och Viktor Brännmark. Stort tack för det! Kommer garanterat mer frågor. Jag fick hjälp av Måns att hitta alla siffror från intervallerna, jag hittade inte snittpulsen först, den hittade jag i mobilappen om jag vred telefonen. Viktor hjälpte mig att ställa in annan info när jag trycker mellantid, det fanns i klockan under: inställningar för aktuell profil, autolap och sedan "varvvarning". Lite svårhittat. Jag vill ha så att jag ser snitthastighet och snittpuls för det senaste varvet när jag trycker för en mellantid. Lyckades dock ställa in rullskidorna på "varvtempo" först och märkte idag att det blev min/km (vilket jag vill ha på löpning), men nu har jag ändrat all skid- och rullskidåkning till "varv fart" istället, vilket då ska bli km/h istället. Alltid lär man sig något! Imorgon ska jag försöka få till ett lättare intervallpass på rullskidor, eller möjligen Skierg. Vi hörs!
Ja okej. Jag kanske var lite väl aggressiv tidigare. Men jag blir så jävla less när det ska gå emot mig. Lägg där till att jag är sjukt sliten och trött. Var galet trött under hela arbetsdagen idag. Inte nog med det, jag fick även skäll, eller skäll kanske är fel ord, men en tillsägelse av biträdande rektor på skolan idag, det för att jag åt för mycket(!) i matsalen. Tydligen fick man inte ta för mycket mat man vill där. Detta sossesamhälle alltså... Så det fanns en del saker innan som bidrog till att jag blev extra irriterad när jag öppnade mitt paket från Polar och insåg att dom skickat tillbaka pulsbandet utan åtgärd. Efter 16 dagar...!!!!
Jag hade svårt att ta mig ut på träning idag. Var nästan så arg så jag skakade inombords. Svårt för mig att bara släppa sådant här och göra det jag ska. Sent om sider kom jag dock ut och lyckades beta av två timmar, 32,55 kilometer och 480 höjdmeter klassiskt. Åkte på Elpex 4. Kändes okej.
Men jag kan inte släppa det här med pulsen. Jag behöver ha mitt pulsband till träningar och framförallt till kommande tävlingar. Det var ju först och främst sensorn (den svarta hårda plastgrejen) dom skulle funktionskolla, den var absolut inte ens skitig, men det hade dom struntat i. Sen kan jag köpa att pulsbandet kanske luktade illa, men det var ju använt och dom hade inte nämnt att det skulle tvättas. Hade dom inte bara kunnat kontakta mig så vi hade kunnat ha en dialog innan dom skickade tillbaka det sådär? Bedrövligt.
Med mina Elpexfyror på fötterna så stack jag ut i eftermiddags på ett klassiskt pass. Inga konstigheter alls egentligen, bara ett lugnt och återhämtande distanspass. Det har ju varit två tuffa pass hittills denna vecka som satt sina spår i musklerna, dessutom väntar det några till hårdare pass nu mot slutet av veckan. Så ett återhämtande pass satt där det skulle idag.
Jag höll till i Skräddarbacken under hela passet, upp, ner, hit och dit. Försökte få lite kupering, så att jag blev tvungen att (försöka) sträcka ut i diagonalen. Kändes rätt okej faktiskt, fan jag gillar ju klassiskt. Jävla stakning.. Totalt blev det två timmar, 33,2 kilometer och 485 höjdmeter.
Räknar jag in morgonens cykling, promenaden under min rast (10 kilometer, hade lite att göra idag..), cyklingen hem och dagens pass så fick jag ihop närmare fem timmar i rörelse, så det kanske inte är så konstigt att jag är lite hungrig just nu..
Det har blivit något mer återkommande den senaste tiden. Jag pratar givetvis om de klassiska skid- och rullskidpassen. Det är ju en teknik jag förr om åren höll varmt om hjärtat och gör fortfarande. Jag har väl insett att det är bra att köra klassisk skidåkning med benen emellanåt också. För att inte bara låsa sig vid stakningen. Samtidigt får jag ju med benen bra via löpningen också, men några pass emellanåt i klassisk åkning skadar nog inte det minsta, snarare tvärtom.
Idag fick jag till ett fint pass, endast i Skräddarbacken och mestadels på cykelbanor. Jag har en fin slinga, där jag inte åker mycket på samma ställe och får skapligt med höjdmeter. Den vändan är på cirka 20 kilometer lång och innehåller cirka 290 höjdmeter. Det är inte fy skam, nästan bakom knuten dessutom.
Körde lugnt och sansat hela passet igenom. Planen var att få ett återhämtande träningspass, efter de tre senaste dagarnas tuffare träning. Kändes helt okej, även om träningsvärken gjorde sig påmind både här och där. Jag körde på Elpex-fyrorna, med nyslipade stavspetsar och med ett par Oakley Jawbreaker på näsan. Brillorna är snygga och bra, men jag använder dom endast vid distansträning. Den enda modellen jag använder vid intervaller eller tävling är Radar EV, då jag tycker den sitter allra bäst. Jawbreaker har en tendens att glida ned på näsan en stund in i passet.
Skramlade ihop 2,30 h, 41,22 km och 575 höjdmeter.
De annorlunda passen står som spön i backen. Igår var det skate och idag klassiskt. Kul med variation och skönt med några pass där jag inte behöver gå in med hela min själ och halvt plåga ihjäl mig. Två lugna pass i rad nu med hyfsat många timmar. Jag har känt mig skapligt pigg ändå idag och passet gick helt okej. Skönt!
Dagens träning förhöll sig endast i Skräddarbacken, upp, ner, hit och dit, mestadels på cykelbanor. Fint att snurra där ändå tycker jag. Så nära Lugnet och dess omkringliggande terräng som man kan komma här i Borlänge i alla fall. Undrar om de boende tycker det är kul när jag kommer förbi där, pickandes med stavarna, med jämna mellanrum. Jag tror nästan det. Eller inte.
Idag körde jag på mina Elpexfyror och dom funkar som vanligt galant. I mina öron på de flesta passen på slutet har jag ett par AirPods från Apple. Jäklar alltså. Vad bra dom är. Det här är ingen suspekt reklam som kanske, eventuellt kan dyka upp ibland på min sida. Jag har inget som helst samarbete med Apple, jag är bara nördigt förtjust i deras produkter och AirPods som är mitt senaste köp är en grym produkt även de!
Dagens kalas slutade på fina 2,30 timmar, 41,5 kilometer och 580 höjdmeter. Imorgon är det slut på leken och dags för ett tuffare pass med löpintervaller och styrka.
Dagens intervall-crew: Adam och Adam. Vem är vem egentligen?!
Hej hej.
Sent omsider kom jag till slut ut på träning. Men idag satt det så långt inne att jag aldrig trodde jag skulle komma ut. Sjukt osugen, trött, seg, hängig, svag och så vidare. Jag hade kunnat bege mig ut kring klockan 09,00. Det blev 11,15. Då hade jag vankat av och an i huset i drygt två timmar, fullt påklädd (eller ja, träningsklädd i alla fall) och redo. Eller redo var jag ju inte, åtminstone inte mentalt. Jag hade SMS:at med Adam Larsson dagen igår och visste att han skulle sluta sitt morgonskift klockan 10,25. Men vi hade bestämt att inte köra, då jag skulle ut tidigare. Så blev det inte och efter att ha kontaktat honom igen så bestämde vi att köra ihop. Stort tack för det, det var min räddning idag. Annars hade jag gått runt här i huset än och gruvat mig för träning.
Vi möttes upp vid Sportfältet och sedan drog vi till Skräddarbacken där dagens batalj skulle utspela sig. Kände direkt på uppvärmingen att kroppen inte riktigt var med på noterna, 110 i puls som högst och tvärseg. Men träning är träning, inte VM idag heller, så det var bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Jag har ju en bana som jag brukar köra intervaller på, den tar cirka fem minuter, innehåller typ 30 höjdmeter och är ungefär 1,9 kilometer lång. Vi bestämde oss för att huvuddelen av intervallerna skulle utspela sig där. Den första blev dock i princip bara uppför till Skräddarbacken och de två sista blev förbi Skräddarbacksskolan och upp mot toppen av Skräddarbacken. Tror att de boende runt min bana är sådär nöjda med vårt pickande förbi deras hus, varv på varv.
Planen och utfallet blev: 10 x 6 minuter, 1,5 minuts vila. Varannan intervall med benen och varannan intervall stakning. Jag körde på Elpex 4 och Adam med 4:or bak och 2:or fram. Dagen till ära så hade jag slipat upp mina stavspetsar med diamantslipen och min mäktiga Hikoki-skruvdragare.
Trots att jag var riktigt seg och liksom svag i musklerna, med en maxpuls på endast 168 så kändes det ändå helt okej idag. För det första så var det mitt första intervallpass sedan i vintras som jag använde benen och det funkade helt okej och även stakningen fungerade bra. Hastigheten på intervallerna var det inga som helst fel på, vi snittade 21,3 - 23,5 km/h på de intervallerna som inte var bara uppför, så det finns ju någon form av klipp där i alla fall. Får jag bara en bra känsla sen så ska det nog gå att kunna åka ännu lite fortare. Min plan var att istället för att bränna av en timme rätt av, så delar vi upp det i intervaller, med hyfsat kort vila, för att få upp lite högre fart än vanligt. Det var rätt okej måste jag säga!
Allt som allt var vi ute i 2,15 timmar, fick in 38,7 kilometer och 460 fina höjdmeter. Ett bra pass i slutända, tack för sällskapet och för bra matchning Adam! Där och då trodde jag att jag skulle ha gjort det jobbigaste för dagen. Det visade sig att jag hade fel.
Efter en lunch och strax därefter en ny frisyr av Amanda så gick vi ner till Willys för att handla. Hela veckan har jag väntat på att dom skulle få in läsk som dom skrutit om i reklamen, men varje gång jag varit där så har det varit sopslut. Idag när jag för en gångs skull inte hade barnvagnen med, då Alfons är hos mina föräldrar så hade dom givetvis några plattor läsk hemma. Vrång som jag är så bestämde jag mig för att köpa två stycken som jag skulle bära hem. Först var tanken att jag kunde stanna för att vila på den 2,3 kilometer långa vägen hem, det var galet tungt nästan direkt. Men allt eftersom att meterna rullade på så bestämde jag mig för att vägra stanna och bara gå hela vägen hem med den 17 kilo tunga lasten (jag vägde plattorna när jag kom hem). Såhär såg jag ut efter bara 800 meter:
Med mig hade jag Amanda, glatt påhejandes och givetvis jävlandes bredvid. Det hela slutade i någon form av Vlogg som ni kan titta på här:
Imorgon väntar nya bravader. Alfons är som sagt hos mina föräldrar, så vips har det dykt upp en möjlighet till "lång-Janne", aj aj aj...!
Jag har småslitit mig igenom ett nytt träningspass just. Tanken var att jag skulle köra ett återhämtningspass, men det blev lite hårdare i och med att det var över 30 plusgrader, samt att jag endast körde upp och ner i Skräddarbacken hela passet. Jag valde att köra klassiskt för att spara stakmusklerna och ska jag köra klassiskt så vill jag ha kupering.
Det blev totalt 40,67 kilometer och 600 höjdmeter under de 2,30 timmar jag åkte. Körde på elpexfyror och drack en liter med Watt mineral+.
Nejdå, vi stod inte bara still idag, det var faktiskt bara vid två tillfällen som vi tog två korta stopp, i övrigt drack vi i utförsbackarna.
Jag mötte upp Simon Andersson och Adam Larsson på sportfältet. Sedan så styrde vi kosan mot Skräddarbacken där vi åkte i lite drygt två timmar. Jag avslutade passet med att följa dom en bit på vägen mot Domnarvet, innan jag vände hemåt och kunde inkassera tre nya timmar.
Mina kamrater för dagen åkte skate, medan jag åkte klassiskt med benen(!) på mina Elpexfyror. Det var väl lite smått stappligt att åka klassiskt, ovant kanske man kan säga. Det svåraste är dock att åka klassiskt/diagonalt med mina något längre ”stakstavar”, det kan lätt bli lite vingligt. Men jag är inte ute efter några stilpoäng, mest så vill jag få till ett bra pass helkropp och det fick jag.
För mig blev det 3 timmar på sekunden, 47,83 kilometer och fina 510 höjdmeter.
Nu ska vi ut en sväng med Alfons på fyrhjulingen, det blir skoj!
Förväntningarna inför dagerns pass i Gyllbergen var att det skulle gå väldig tungt, men att jag skulle bjudas på solsken samt bra fäste på skinsskidorna. Uttfallet blev inte riktigt så, då det var väldigt hårda spår. De hårda spåren gjorde dock att stavfästet var kanon, samt att skidorna gled bra, så jag var sjukt nöjd ändå! Under passets gång så försökte jag ständigt tänka på min "nya" teknik i stakningen där jag försöker minska ner vinkeln mellan under- och överarm, få fram stavarna mer nere vid trugorna, sätta ner stavarna mer vertikalt och på så sätt komma upp högre i höften. Det för att få en bättre tyngd och kraft över stavarna. Tyckte att det kändes rätt bra i alla fall, sen om det är det eller inte är en annan sak, eller om det ens ä'r något annorlunda mot hur jag åkt förut. Får försöka filma och jobba med tekniken i sommar.
Såhär var rutten idag i alla fall, för den med koll på Gyllbergen:
Bland annat var jag ner till Stockgropen och ännu lite längre bort där jag åkte runt en fin slinga som jag inte minns vad den heter. Trots att det var odragna och stundtals dåliga klassiska spår så var ändå förhållandena magiska där uppe idag, mycket tack vare att det gick lätt och att stavfästet var grymt. Ju längre in i passet jag kom desto tyngre gick det dock när solen värmde upp snön.
Jag skramlade ihop 2,35 timmar, 40,9 kilometer och 540 höjdmeter. Riktigt nice alltså! På sina ställen var det lite blöthål, men än så länge går det bra att åka runt dom, men det kan gå fort om det fortsätter vara varmt och soligt. I skogarna kring Gyllbergen så finns det många fina fågelarter att kolla på också, vilket känns mycket trevligt!
I morse gick jag upp kring klockan 06,30 när Alfons väckte mig. Därefter gick jag och våndades hela morgonen inför dagens träningspass. Jag såg nämligen att temperaturen tidigt låg på 4-5 plusgrader och att solen sken. I bilen på väg mot Bergebo så var jag nära att vända hemåt flera gånger, inte alls sugen på att träna. Vet inte vad det är med mig alltså, men jag har det lite kämpigt att ta mig ut på och även att genomföra träningspass nu. Kanske ska jag bara bita ihop och "rida ut stormen". Eller så får jag väl köra pass där jag bara kör efter känsla och smyger in lite högre fart här och där. Vi får se. Tanken har slagit mig att kanske tävla Lilla SS nästa helg, 10 kilometer skate och eventuellt Grönklittsjakten 6-7 april också. Men vi får se, velar kring det också. Drygt att åka iväg på tävlingar, men samtidigt skönt att ha något mål att träna emot. Lär väl bestämma mig under de kommande dagarna.
Det är inte bara de inre omständigheterna såsom trött knopp & kropp som jag slåss emot. Det tycks ständigt också vara de yttre omständigheterna som ska gå mig emot. Idag var det inte bara ett riktigt syltföre i spåren, det bjöds också på en utomjordisk motvind! I vissa vindbyar var jag rädd att de omkringliggande husen skulle blåsa sönder. Det enda jag inte var orolig att skulle blåsa iväg var mina skidor som låg i spåret, dom sög och gick så tungt att de hade legat kvar där även efter ett världskrig.
För att jag skulle klara av att ens genomföra dagens pass så bestämde jag mig innan för att dela upp det mellan klassiskt och skate. Jag värmde upp en kvart klassiskt och sedan en kvart skate. Sedan var tanken att köra 6 x 10 minuter tröskel, varannan klassiskt och varannan skate. Med lugn och metodisk åkning, utan att stressa alltför mycket, mer för att få ventilera hjärta & lungor. Det blev något längre, typ 10-11 minuter per intervall. På de klassiska intervallerna körde jag en variant där jag körde hela konstsnöspåret ett varv (inklusive hela stadion) + ett kortare varv är jag direkt efter viadukten svängde vänster. På skateintervallerna körde jag två var på konstsnöspåret minus stadion.
Mina klassiska skidor gick rejält tungt då jag åkte med skinsskidorna. Skateskidorna gick "bara" tungt. Efter uppvärmingen så klädde jag av mig så mycket jag tordes och satte sedan igång med intervallerna. Det blev som jag nämnt 6 x cirka 10-11 minuter. Det gick tyngre och tyngre passet igenom, både för att det blev blötare i spåren såklart, men också för att skidorna blev allt mer skitiga.
Upplägget blev att jag först körde en klassisk intervall, slog av precis innan jag kom tillbaka till skateutrustningen, bytte skidor och stavar, drack en skvätt och körde sedan en skateintervall. Vilan mellan varje intervall blev en minut. Snittfarten på de klassiska intervallerna låg på strax över, eller strax under 15 km/h och på skateintervallerna hade jag 17,2 - 17,5 km/h. Inga världsmästarhastigheter idag direkt. Men pulsen låg i alla fall en bra bit över 160 på de tuffare partierna och jag maxade pulsen på 171 idag. Bra kämpat hur som helst!
Imorgon blir det en ny strid mot både de yttre och inte omständigheterna!
Från det ena arrangemanget till det andra. Jag passade på att kolla de sista loppen på svenska skidspelen efter mitt eget lopp på "En riktig femmil".
Nu är jag äntligen hemma igen. Det blev en lång dag det här. Men en fin och rolig dag som jag också är nöjd med. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig på dagens tävling, har ju som sagt inte tävlat med fäste på år och dagar. Visste inte heller om skidorna skulle fungera bra. Jag åkte på Briko Maplus BP1 som glidvalla. På fästzonen hade jag starts skarklister blandat med black magic från samma fabrikant. En specialvariant signerat min pappa. Dock så kan det ha varit lite för mycket vinter där uppe i Sörskog, då det var minus tre grader och kallsnö. Fästet var kanon, det frös aldrig i, men jag hade nog lite för dåligt glid.
Jag startade på slutet av det rejäla fältet på drygt 100 anmälda. Jag tycker att jag öppnade så hårt jag kunde, men det var lite ovant och svåråkt att åka med fäste, samt med skoterdragna spår. Dock så var det klart över förväntan fina spår. Men det gick lite småtungt och stavfästet var sisådär, som det är ute i skogen sådär. Jag nyttjade det hela som så att jag använde benen så mycket jag bara kunde, även på platsen, tyckte det gick fortast och var energieffektivast.
Efter 8-9 kilometer så kommer Simon ikapp mig, han startade hela tre(!) minuter bakom mig. Jag som tyckte jag öppnade ganska hårt. Här tänkte jag vika av banan och dra hem. Men då jag tröståt ett kilo lösgodis igår efter den galna elräkningen så var det bara att bita i det sura äpplet och fortsätta oavsett resultat. Dessutom så kändes ändå kroppen bra och Simon berättade att han öppnat "järnet". Simon smiter förbi mig, åker och snicksnackar med mig, medan jag har fullt upp att gå med, stundtals ligger jag på "ironman-rulle" (på rulle med rejäl lucka), sådär håller vi på fram och tillbaka till varvningen (totalt tre varv á 17 kilometer). Då säger jag åt honom att han inte behöver vänta på mig mer. Här tänker jag att jag kommer vara 10-15 minuter efter honom i mål.
Ungefär i varvningen så kommer jag ikapp Robert Eriksson med en minut och han är ju en bra åkare, så jag tänkte att det ändå kunde gå okej, bara jag körde på det jag hade. Jag fick även påminna mig om att Simon är en klassåkare med ett antal fina världscuplopp på meritlistan. En annan är ju en vanlig syltrygg. Kroppen fortsatte att kännas bra och jag fick besked på mitten av det andra varvet om att jag troligen låg på andraplatsen. Jag tyckte att tekniken kändes skapligt och jag orkade verkligen köra på bra, speciellt uppför. Jäklar vad jag saknat att diagonala i "hög" fart!
Någonstans ute på det sista varvet så såg jag även Mikael Sandgren (startade två minuter före) och Anders Böhlmark (startade 3,5 minuter före) som båda slog mig på Vasaloppet. Jag passerar dom i en av de tuffaste backarna på banan och säger: "häng på så kanske ni får en bra tid". Det känns bra hela vägen in i mål och jag orkar köra på utan varken kramp eller en trött känsla. Det var helt klart långt över förväntan! Varvtiderna enligt Strava blev: 53,13 - 54,15 - 55,18.
När jag också är "bara" sju minuter efter Simon, som var ikapp mig redan efter åtta kilometer så får det ändå anses som ett stabilt lopp som gav mersmak inför framtiden. Tack till David Holmström och övriga i arrangörsstaben för ett riktigt fint arrangemang. Skönt med ett lite mer avslappnat sådant såhär i slutet av säsongen. Jag kommer garanterat att köra även nästa år!
