Permission igår, provsvar och nya sulor

Igår så åkte vi hem en sväng på dagen. Skönt att komma ifrån sjukhuset och jag hade några ärenden att fixa. Bland annat så hämtade jag ut två paket som kommit på posten. På bilden ovan så ser ni Amanda när hon hjälper mig att "fila till kanterna". Det var härligt att få vara hemma en sväng!

Idag är jag rätt mörbultad i kroppen från gårdagens chock-träning, men inte helt förstörd ändå, så någonstans finns de där timmarna jag tränat tidigare kvar. Jag ska strax bege mig ut på ett löppass tillsammans med Linus Larsson. Ska försöka att träna varje dag när vi är här på sjukhuset, det är lika bra, vet inte alls hur mycket jag hinner träna när jag kommer hem. 

Vi fick ett av Alfons provsvar igår, taget i ryggen/ryggmärgen. Det visade negativt, alltså inget herpesvirus som spridit sig till det centrala nervsystemet. Skönt det. Så som det verkar (men inte helt klart än) så får vi åka hem nästa fredag eller lördag. Det tycker jag känns överkomligt ändå. 

Ett av paketen jag fick igår var från rehaboteket och innehöll sulor för mina konstiga fötter. Jag har ju en knöl på vänsterfotens stortå, en hallux valgus, som bitvis gör lite ont. Med hjälp av dessa sulor så hoppas jag att få bukt på problemet, jag fick också pelotter för framfoten att sätta på en sula:

Kommer testa dessa sulor idag i mina Inov 8-skor, spännande 

Inga trevliga fötter

Totalavställd

Det blev ett abrupt uppvaknande idag vill jag lova. Helvete vad dålig jag var/är just nu. Men det var kanske inte så mycket annat att vänta heller. ”Otränadheten” är väl så sakta på väg bort, men jag behöver nog lite drygt en vecka i träning för att vara tillbaka i gammalt slag igen. Redan på uppvärmningen så hade jag A2-puls i vanlig lugn intensitet, så jag förstod rätt tidigt att det skulle bli slitsamt. Kanske inte var det smartaste att åka med 4-3:or, men det var dom enda skidorna jag hade i Falun, de flesta andra åkte med treor. 

Efter en uppvärmning med två impulser, där jag kom upp i 175 i puls direkt så var det dags för dagens körningar tillsammans med det stora gänget från DSA. Vi körde följande:

12 minuter ”tröskel”: 4,84 km, 181 snittpuls, 24,1 km/h snittfart

8 minuter 40”-20”: 2,48 km, 183 snittpuls

12 minuter ”tröskel”: 4,49 km, 184 snittpuls, 22,4 km/h snittfart

8 minuter 40”-20”: 2,32 km, 182 snittpuls 

På sista intervallen så hade jag 193 i puls, trots att jag nästan stod still! Jag avslutade träningspasset med att åka upp till Lugnet och köra en straffintervall på tio minuter upp till Kårestugan, där gick det inte fort kan jag lova, men jag var totalt godnatt muskulärt då. 

Jag blev totalt avställd idag, men lyckades i alla fall hänga med på den första intervallen, det är alltid något. Är inte alltför orolig i alla fall, fick ju en riktigt bra genomkörare nu. Totalt 2,15 timmar, 38,25 kilometer och 360 höjdmeter. Snittpulsen på hela passet blev 158(!) brukar få ta i för att få upp pulsen i 120 i vanliga fall..

Socialmatch

Hallå där mina kära läsare.

Jag såg att det finns en ny tjänst på nätet från gänget på Blogvertiser (sidan jag brukar använda mig av för att skriva lite sponsrade inlägg) och den heter socialmatch. Denna tjänst hjälper marknadsförare att skapa uppdrags-överenskommelser med micro-influencers. Du kan med andra ord få hjälp med att driva trafik till de märken, webbsidor, produkter, tjänster eller vad man nu önskar sig att driva trafik eller få hjälp med. 

Man kan använda sig av sponsrade facebook-inlägg som sedan boostas av marknadsföraren och som därefter ger kickback till dig som influencer. Du kan registrera dig redan nu som en influencer, om du har en eller flera facebook-sidor med cirka 1000 - 10000 följare. Du kan hitta mer information om detta genom att klicka här.

Vill ni veta mer om vad microinfluencers är, vad det innebär och vad du kan få ut av det så är det enklast att googla på det ordet, eller genom att trycka här. 

Jag tycker detta är riktigt spännande faktiskt och jag ska själv försöka att testa tjänsten och även läsa på mer i ämnet. Vad tycker du själv? Det verkar väl inte helt fel va?

Hoppas vi träffas på siten!

Kämpen Alfons

Här ovan ser ni den stackars kämpens medicintider. Mellan dessa klockslag så ligger han med medicin in i blodet, ser ut ungefär som när man får dropp. Han har inte fått några symptom ännu och han ser ut att må bra, vilket också läkarna säger. Dock så skulle dom igår göra ett nytt försök med en infart till medicinen, då den befintliga lätt strular och även kan gå sönder. Även denna gång blev försöket fruktlöst och Alfons blev bara ledsen och skrek. Han fick också lugnande medel i munnen vid två tillfällen, för att det skulle gå enklare att sätta in infarten. Det är ju såklart jobbigt att se den lilla krabaten skrika och lida.. Men enligt läkarna så skriker han mest för att han inte gillar att bli fasthållen och inte för att det gör ont. Så vi får ju lita på de orden. 

Jag har lite småträningsvärk här och var i kroppen idag. Sjukt att nio dagars frånvaro från träning har den effekten på kroppen. Välbehövligt och skönt dock. Nu strax väntar ett nytt träningspass; stakintervaller runt Varpan med DSA. Blir väl bara på uppvärmningen jag ser dom andra, men jag behöver komma igång igen, så det blir en bra genomkörare.

Längsta löpningen på över tre månader

Vaknade upp imorse, både pigg och förväntansfull, nästan nipprig inför dagens löppass. Skulle få springa en favoritvända och med gott sällskap. Hur trevligt som helst. Dessutom så skönt att få komma ut ur sjukhusrummet. 

Jag har träningsvärk i överkroppen sedan gårdagens 2,30 timmar stakning. Då förstår ni nivån. Men jag kommer nog snabbt tillbaka igen. 

Mötte upp Anton Persson och Andreas Svensson vid Lugnet klockan 08,30. Därifrån så sprang vi en fin vända över Lugnet, Björnmyra, Bodaberget, Hornberget och Jungfruberget. Enda lilla missen var att det var militärövning  omkring Björnmyra, så det blev en del grusväg, annars är det en fin tur. Idag var jag bara fyra kilometer från skamgränsen på 30 kilometer också. 

Fan vad lycklig jag var under löpningen idag. Benen/hälsenan höll och kroppen kändes allmänt pigg och alert. Har som längst sprungit i 1,15 sedan min skada i hälsenan i juni, så denna tretimmarstur var ju långt över det. Men vi höll ett ganska lugnt joggtempo och ganska mycket mjukt underlag, så benen blev inte alltför slitna, trots att jag sprang i mina odämpade Inov 8-skor. 

En kul tur

Senast jag stod på rullskidorna var den 31:a augusti, så det var väl på tiden för ett nytt pass kan jag tycka. Idag gjorde jag slag i saken och gav mig ut på en fin tur över Lugnet, bort till Skuggarvet och ner till Hobborn där jag vände och åkte tillbaka till Lugnet igen. Sista timmen så snurrade jag uppe vid Högbo och Kårestugan. Fint att få lite stigningar, idag skramlade jag ihop hela 630 höjdmeter under de 2,30 timmarna (37,38 kilometer)  jag var ute. Skönt som bara den att vara igång igen. Välbehövligt för både kropp och knopp. Givetvis så stakade jag endast, idag på Elpex 4-3. 

Höjdpunkten på passet var efter 13 minuter när jag stötte på Jenny Rissveds, Martin Eriksson och Oliwer Kangas som var ute på cykeltur. Blev ett litet stopp och gott snack där. Kul att se er, längesedan sist! 

Det är en ganska konstig känsla i kroppen när man vilat så pass länge. Pulsen är lite väl hög och man märker att det saknas lite. Men samtidigt så var det en välbehövlig viloperiod. 

För att den stackars Amanda inte skulle få lappsjuka så tog vi nu mot kvällningen barnvagnen och gick en tur bort över militärområdet: 

Rörde på mig igår

Igår så blev det en promenad på en timme i Falun med barnvagnen och Amanda + 15 minuter jogg (3,07 km enligt nya pulsklockan) på egen hand. Skönt att röra på mig. Nio dagar utan träning tar ju på krafterna på ett sätt som folk som inte tränar ej förstår. Nu var kanske inte 15 minuter jogg något träningspass, men det duger. Benen känns i alla fall av efter det. 

Både jag och Amanda hade svårt att sova inatt. Sängen är så sjukt smal, samtidigt så härjade Alfons omkring i sin säng bredvid. Det var svårt att komma till ro. Lyckades till slut somna några gånger och vakna om vartannat. Sängen är så oskön att det värker på den sidan jag legat på också. Kämpigt. Skulle ha tränat med DSA imorse tänkte jag, men jag tog mig inte upp. Så vi får göra ett nytt försök till träning senare. 

Efter omständigheterna så mår vi dock bra. Men det tär ju på oss att vara inne här. Längtar faktiskt tillbaka till ekorrhjulet med jobb och allt vad det innebär. Det trodde jag aldrig. 

Bilder:

Stackars Alfons som skrek och skrek igår när dom försökte sätta i en ny infart i armen på honom

Han är gullig när han ligger och kikar. Dock så är han inte alls med i blicken, det tar några månader till det

En sjukhusdagbok (från det kommunistiska landet)

Sötaste

Under gårdagen så gick vi i alla fall ut en sväng. Skönt att komma ut ur sjukhusbubblan. Vi gick till Ica Maxi för att handla lite mat, men också för att få lite luft och miljöombyte. Det var rätt skönt kan jag lova. 

Förutom det så har vi i princip bara suttit inne på rummet och sträckkollat serier. Jag börjar bli rätt dåsig och seg. Vill träna och behöver det. Men samtidigt vill och orkar jag inte riktigt. Vi får se, vi tar dagen som den kommer. Viktigast med Alfons och att han mår bra, samt får den behandling han behöver. Det är ingen fara vad vi vet, utan allt rullar på bra. 

Inatt blev jag väckt klockan 00,30 (hade faktiskt lyckats somna i den osköna och väldigt smala sängen) av en sjuksyster. Alfons och Amanda var i ett annat rum bredvid, Amanda behövde mitt stöd då hon var uppriven över att stackars Alfons skrek som en galning. Blodkärlet där infarten för medicinen var hade spruckit och gått sönder, så dom behövde hitta ett nytt kärl. Det tog cirka 90 minuter och stackars Alfons var alldeles röd och svettig. Jag som vid 3-4 tillfällen har svimmat på sjukhus (vid egen provtagning, när mormor låg inlagd och när jag skulle göra ett arbets-EKG) började efter en stund att bli yr i huvudet och må riktigt illa, så mitt stöd var väl inte alltför bra, men jag var ju nära i alla fall. 

Det blev till slut sömn för mig, skapligt bra. Men stackars Amanda har inte sovit mycket sedan Alfons föddes egentligen. Eller inte den sista månaden som gravid heller. Stackaren. 

Vi försöker hålla modet uppe och än så länge går det bra i alla fall. Tack för alla hälsningar! 

Avslutningsvis så måste jag ta upp det här med Vänsterns förslag att höja schablonbeskattningen av ISK-konton. Vilket betyder att den här kommunist-sosse-regeringen sänder ut signaler att det är sämre att spara än att låna. Man ska alltså höja skatten ytterligare på redan beskattade pengar. Det är sjukt. Ännu mer sjukt är det att folk röstar på dessa tomtar. Dom har i veckan skrämt iväg Nordea till vårt östra grannland. Vad kommer härnäst?! Öppna upp gränserna, höj skatten och dela ut mer bidrag! Sen kan vi ändra våra profilbilder på Facebook till något i regnbågens färger, eller addera en flagga så kommer allt lösa sig. 

Bästa Alfons

Jag och favoriten

Timmarna rullar på här på neo-avdelningen. Vissa svar har vi fått från läkarna och än så länge är det bara bra provsvar. Stackaren har fått sovit inatt med elektroder fastsatta på huvudet, kroppen och fötterna. Nu har han endast en nål för infart av medicinen kvar i ena foten. Tre gånger per dygn så ska han få behandlingen och som jag nämnde igår så blir vi nog kvar är minst två veckor, upp till tre. 

Vi mår bra ändå allihopa. Alfons visar inga tecken på att må dåligt och hittills har vi ju som sagt inte fått några dåliga provsvar. Amanda är orolig, medan jag är vid lite mer gott mod. 

Dagarna är lite sega och man blir seg i huvud & kropp av att sitta inne bara. Men jag vill ju vara nära mins familjemedlemmar. Vi har min dator med och kollar på Netflix. Dessutom så är vi inte fastlåsta att vara här hela tiden förutom Alfons medicinstunder. Så vi tar en dag i taget. Tack för alla fina hälsningar!

Bilder:

Nu väntar 2-3 veckor på lasarettet

Vi hade ett rutinmässigt hembesök av BVC idag, allt såg bra ut. Under det besöket så ringde det från skyddat nummer 3-4 gånger till både mig och Amanda. När vi till slut svarade så var det barnläkaren som ringde och berättade att dom hittat herpesviruset på vår käre Alfons och att vi måste ta oss till lasarettet så fort som möjligt. Det blev ett upprivande besked, mest för Amanda som länge var otröstlig, så det blev en hektiskt stund med packning av väskor och samtidigt försöka hålla alla lugna där hemma. Men till slut kom vi iväg till sjukhuset och där befinner vi oss nu. Vi har tagit en del prover på stackars Alfons och mer väntar. Sedan så ska han få behandling i två till tre veckor. Så det kommer bli en del tid här på neo-avdelningen för oss! Men det är väl bra att Alfons får den bästa vården och hjälp. Troligen är det ingen fara, men dom ville ta det säkra före det osäkra, vilket känns skönt. Hoppas också att vi klarar oss från feta sjukhusräkningar efter denna långvistelse, men huvudsaken är att Alfons mår bra!

Jag skäms lite när egoisten i mig dyker upp och tänker på träning. Men den gör det. Jag kommer i alla fall ges möjlighet till att träna framöver och kommer om någon dag att försöka träna 2-3 timmar om dagen i alla fall, om inte för det fysiska så för det psykiska. Hur det blir med Bessemmerrullen är oklart än, vi tar dagen som den kommer. Ni får gärna bjuda ut mig på träningar från typ söndag-måndag och ni får också mer än gärna hälsa på oss här på sjukhuset, hör av er innan bara och max två personer åt gången! 

Vi hörs mina vänner!