"Bröderna psyk" klockan 07,19 på Vasaloppsmorgonen. Peppade naanting.
Då stod man återigen på startfältet i Berga by på Vasaloppets morgon. Varenda gång säger man samma sak: "detta är sista gången". Kom rätt sent in i elitledet, eller ja, klockan 07,15. Då var det smockat. Hörde att det var 275 personer i ledet i år. Många "gurkor" där vill jag lova. Fick vackert ställa mig sist. Tänkte ändå att det kunde vara skönt att köra lite lugnare i början.
Kom iväg bra och in i backen var jag också med skapligt tyckte jag, men det blev snabbt stopp framför och jag tappade mycket positioner. Var lite halvt hysteri runt om, men jag försökte hålla mig lugn och inte stressa. Låg rätt långt ner efter halva backen, därefter blev det lite glesare och jag kunde plocka lite placeringar upp till toppen. Väl uppe så var jag piggare än något annat år, så det var bara att mata på direkt.
Såg ganska så snabbt att jag tog in på tätklungan och efter någon kilometer var jag ikapp den. Trodde då att detta skulle bli riktigt bra och att det skulle bli den klungan som vi var då, men det fylldes snabbt på med många, många åkare bakifrån. Jag var alldeles för passiv från Smågan och hela vägen ner till Tennäng, så jag låg alldeles för långt ner i klungan. Skulle ha hängt på min bror upp i spets på myrarna i början, när jag såg honom komma bakifrån med mord i blicken så frågade jag han var han skulle, fick svaret: "fram!"
Upp i stigningarna mot Risberg så hade jag sex damer före mig, försökte avancera på utsidan, men det var tjockt med åkare och jag kom liksom inte fram alls. Samtidigt som jag märkte att det började spricka upp. Mellan Risberg och Evertsberg så började det glesa upp lite och jag kunde börja plocka placeringar. Men jag hade inte riktigt bra tryck i åkningen och detta var också enda partiet på loppet där mina skidor gick lite sämre.
Innan Evertsberg så kom jag ikapp en klunga som jag mer eller mindre åkte med in i mål. Där vi plockade ett antal åkare längs resterande del av loppet. Bland annat så kom vi ikapp Britta efter kontrollen i Evertsberg.
Jag försökte hjälpa till att dra ett tag upp mot Oxberg, men började få lite kramp, blev hungrig och även rätt less när jag trodde att vi låg typ 150. Även less på att jag åker som en motionär. När sedan någon norrman i klungan började gnälla att jag skulle vara med och dra så sa jag: "ni norrmän kan väl dra själva, ni som är så jävla duktiga på skidor". I Oxberg så tog jag en bulle som jag tuggade på ända till Gopshus. Därefter så började jag väl vakna till lite och försökte väl hjälpa till att dra mot Hökberg. Men då jag märkte att typ alla i klungan hängde med, samt att jag inte såg någon framför så blev jag åter less och gick tillbaka någon plats igen. Började också känna mig i princip 100% säker på att jag skulle spöa alla i klungan, så jag behöll lugnet och lät andra göra jobbet. Var aldrig något mördande tempo någon gång och jag hade inga större problem med att hänga med.
Efter Läde så kom ett gäng ikapp oss igen och någon i det gänget gick direkt upp och drog. Farten höjdes något och vi kom ikapp ett gäng med åkare igen, precis i Eldris. Från Eldris och in så låg jag hela tiden topp-tre i vår klunga, då vi säkert var 20-25 man, så ville jag vara med och styra lite. De gånger jag drog så höll jag en skaplig fart för att försöka grilla åkarna bakom. In i Mora-parken kom vi ikapp Daniel Rickardsson, jag låg tvåa i klungan, sa till honom: "säg något kul om längdskidåkning", fick inget svar.
Med en kilometer kvar kliver killen som drar åt sidan, jag ökar tempot lite lätt för att inte släppa upp någon annan, ser i ögonvrån att folk bakifrån börjar söka sig framåt, så jag ökar lite till. Jag vet också om att jag åker i spåret som går lättast, vilket betyder att jag inte behöver ta i lika mycket som de som åker i de andra spåren. Precis innan de två sista stigningarna (Aukland-bron och Zorn-backen(?)) så vänder jag mig om till min bror som ligger precis bakom och frågar: "är du med?", får till svar att han är det och sedan klipper jag på det som finns uppför de två backarna och kommer in med en lucka på fem sekunder på upploppet. Kan åka tämligen avslappnat in i mål och åtminstone vinna min klunga. Har sett i efterhand att jag har skaplig tid mot andra åkare framför mig i resultatlistan från förvarningen och in i mål (strax under två minuters åktid), så jag har ju ändå kvar lite klipp i åkningen.
Kliver i mål och har aldrig varit så pigg efter ett Vasalopp. Skönt nog så var jag också ganska så nöjd. Speciellt med tanke på att kroppen varit så jävla seg de senaste racen. Kände just då att jag har gjort det jag kunde i kroppen och fått ur det som fanns i kroppen, så då var jag nöjd. Men nu i efterhand så kan jag inte riktigt släppa tanken om hur det kunde gått i fall jag legat längre fram i klungan i början, eller åtminstone från Mångsbodarna och framåt. Hade ju inte varit helt fel att vara lite mer på tårna, men jag har lärt mig en läxa och nästa lopp så ska jag vara lite mer offensiv.
I det stora hela så är jag ändå rätt nöjd med insatsen. Skönt att ändå veta att jag fortfarande håller en skapligt hög nivå. Jag som varit så jävla orolig och nervös innan. Måste lära mig att tro på mig själv. Men det vet ni ju redan och det går ju igen på allt i mitt liv.
Idag har jag bara vilat och tagit det lugnt. Är oförskämt pigg i kroppen idag och har sjukligt nog mindre ont i ryggen än på länge. Ända jag känner är träningsvärk i ländryggen och nacken.
Imorgon så börjar det "vanliga livet" igen. Med jobb och så vidare. Men jag kommer inte sluta åka skidor för året. Har idag anmält mig till ett till stort lopp redan denna säsongen. Mer om det framöver.
