Hej hallå bloggvänner.
Händelserika dagar nu. Träningen funkar bra och jag känner mig stark. Dock så har jag haft förmågan att lyckas med otroliga och konstiga saker den senaste tiden. Exempelvis har jag tappat bort bankkortet två gånger på två veckor. Krångel för att få vara med på läger efter helgens tävlingar i Bruksvallarna. Nedgång (dock tillfälligt) med jobbtimmar på mina kära extrajobb. Och så vidare.
Och dagens pass var inget undantag. Värmde upp i en kvart, åkte till Lugnet och sedan Järlinden. Körde några lätta fartökningar, kände mig pigg. Brände sedan av fyra stycken fyraminutersintervaller AIII+ (max) med 4-5 minuters vila. Startade i botten på Högbobacken och gick i mål på platån efter infarten till Högbo. Kom ungefär lika långt på alla fyra, bra återhämtning!
Efter de fyra intervallerna så ville jag köra en "ursköljningsintervall" förbi Lugnet och upp emot Skuggarvet, för att få lite vana i högre fart och för att få ihop 30 minuter effektiv intervalltid. Det började skymma mot slutet, men jag såg ändå min klocka utan lyse, så jag syntes gott och väl längs vägen. Med en minut kvar av intervallen så börjar skidan kännas jättekonstig, vinglig och jag trampar ner den i vägen vid varje bentag. Då jag åkt mina förutbestämda minuter så tar jag upp skideländet och ser en spricka i fanskapet:
Kunde inte göra annat än att skratta åt eländet då jag ändå kunde åka på den.
Vände nedåt mot Lugnet igen och mötte nästan direkt en bil som åkte bra mycket över tillåten hastighet. Den fina chauffören hade dessutom eftermonterade xenon-extraljus (på en gammal mörkfärgad Volvo-kombi, 940?) som hen vägrade att stänga av, jag såg inte ett smack och var nära att åka ner i diket. Precis i mötesögonblicket så slår jag ut med staven/armen (var inte ens i närheten av att nudda bilen), varpå bilen någon meter efter slår på en tvärnit så dubbarna flyger all världens väg. Bilen hade dessutom en annan bil just bakom som nästan kör in i den tvärnitande galningen. Jag förstår att detta inte är någon trevlig person och jag orkar inte ta upp diskussionen med någon som inte förstår sig på folk som färdas utan motor på vägarna (mer om galningar längs vägarna
här), så jag bromsar in, tar av mig rullskidorna och hoppar in i skogen. Ser då att bilen vänt och åker i full fart nedåt igen. Jag springer djupare in i skogen så jag kommer till Jungfrubergsspåret, springer längs det nedåt Lugnet. Hör och ser att bilen åker fram och tillbaka längs vägen 2-3 gånger. Avvaktar ett tag och kliver sedan ut i vägen och åker lätt skärrad och adrenalinstinn hemöver.
Det blev ett bra pass i alla fall, och jag fick ju till och med lite löpning på köpet.
Mycket händelser nu. Men jag har något nu som jag saknat tidigare: viljan att ta tag i bekymren och problemen på ett helt annat sätt och jag känner att jag går åt rätt håll. I alla fall med små, små steg.
Nu ska jag packa inför morgonens resa till Bruksvallarna!
.JPG)
