171 kilometer - 5,25 h cykel + TRX

Tjena.

Sedvanligt börjar jag inlägget med några bilder från passet. Denna gång med ett nytt deltagande i selfie-VM + en bild på den mäktige Jonas Axforsen som jag stötte på strax innan Falun och cyklade med en lite kortis. 

Hade bra skjuts i benen idag faktiskt, det rullade på riktigt fint. Jag var dock ganska törstig i värmen och fick stanna två gånger för att köpa dricka. Så kan det vara ibland. Precis som de andra cykelpassen i år så blev det samma vända igen, skönt med någon form av trygghet i livet.. 

Mot slutet av vändan så mötte jag personen jag har barn med i bil, bredvid satt den nya juvelen. Kändes inte så roligt. Men vad är roligt här i livet då? Nej, precis. Ingenting i princip. 

När jag sen kom hem så tryckte jag av ett litet TRX-pass också, med bland annat denna övning som jag kör 3 x 10 repetitioner med:

Passet gick ju som sagt bra idag i alla fall, benen svarade fint, det var i princip bara att hålla i styret och åka med. Kul! Enligt pulsklockan så fick jag följande siffror: 5,25 timmar, 171,6 kilometer och 1480 höjdmeter. Så ska passen tas!

Nu hoppas jag att jag inte känner något i halsen imorgon. Har inte känt något sedan i morse. Men med min vanliga tur så vet ni väl hur det går. Förhoppningen är i alla fall fem timmar stakning imorgon, hade varit bra om det gick att genomföra. Har ju liksom inte så mycket mer än träningen och att vara med Alfons att se fram emot. I princip allt annat är ju nattsvart nästintill. Så om jag skulle bli sjuk så vet jag inte alls vad jag ska göra för att slå ihjäl lite tid, därför bestämmer vi redan nu att skippa det.

Ska försöka ta det lugnt hemma ikväll. Men jag har en gnagande oro och ångest av att sitta här ensam. Speciellt när det är lördag och "alla" andra har roliga aktiviteter att ägna sig åt. 

Lite känning i halsen

På väg ner på stan under gårdagen. Blev dock en väldigt lugn och tidig kväll. Nu har det ju blivit en del sådana kvällar, men jag behöver nog bryta av mitt idrottande en del. Dock känner jag mig så fet och plufsig av allt ätande. Där får jag skärpa mig. 

I morse skulle jag ha tränat med Adam Larsson. Men jag kände halsen när jag vaknade, så jag somnade om istället. Nu när jag har vaknat igen så tror jag faktiskt att det går över. Min plan var ju timmar och träning, jag har ej heller något annat att göra, så det är väl bara att ge sig ut på vägarna är jag rädd. Vi får se inom kort hur jag gör. Typiskt mig det där, en grym sommar med bra kost och kanonbra träning. Sen börjar det vackla med både kost och form. Men vi ska nog kunna få upp skutan på rätt köl igen. 

Satte ihop nio stycken bilder på Alfons från sommaren. Jag ska ha den som bakgrundsbild på jobbdatorn. Usch vad sommaren går fort och vad jag saknar honom. 

Stakintervaller 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1 min, ”bara” dålig känsla idag

Äntligen helg igen. Det har varit jobbigt att komma in i arbetet igen. Det är väl mentalt antar jag. Men just nu har jag (som vanligt) oro inför hur fan jag ska orka träna när jag framöver ska jobba 8-17, 8-16, 8-15.. Känns tungt nu. Nya moment i undervisningen i form av ett teoripass i veckan också, så jag känner mig lite osäker där.. Men jag brukar få bra hjälp av kollegorna, så det ska väl gå får vi hoppas. 

I onsdags var jag så trött innan intervallerna att benen nästan vek sig (obs, ej ironi). Idag kände jag mig ”bara” trött och seg. Så det var ju ett framsteg. Det är väl mest en omställning från ledighet till jobb som gör att jag känner mig trött både mentalt och fysiskt. Det borde förhoppningsvis gå över framöver. Tänker mycket kring träningen i höst och hur jag ska lägga upp det. Som vanligt är det halvt kaos i mitt huvud kring allting. Men jag tänker fortsatt att jag ska köra en lite mer intervallbetonad vecka först och sedan en mer ”normal” vecka. Får försöka jaga lite timmar de helger jag inte har Alfons. Det där måste lösa sig bara jag kommer in i det, som sagt. Frågan är bara hur jag ska göra med styrkan, orkar fan inte beta av alla kettlebell-övningar. Får nog räcka med TRX tror jag. Sådana där funderingar går runt, runt, runt i huvudet dygnet runt. Stressad över att inte hinna med träningen, stressad av att inte få den tid jag vill ha till träning och så vidare. Ja, det är inte lätt att var psykopat alltså..

Idag var planen intervaller. Men skulle det kännas helt kasst så skulle jag bara köra distans. Det blev intervaller och det funkade okej. Idag kunde jag köra mig trött och få lite belastning på flås det åtminstone. Dessutom kände jag inget i handen denna gång heller. Kul med någon form av framgång. I mitt liv får jag ju vara glad för det lilla så att säga. 

Intervallerna jag körde var: 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1 minuter, med 1 minuts vila mellan varje intervall. Totalt 55 minuter alltså. Körde på Swenor 4 som vanligt. 

Hela passet blev 55,6 kilometer och 3 timmar på pricken. I helgen är planen två stycken femtimmarspass. Heja roligt! Nu ska jag ut på middag med några kompisar, hoppas jag får med mig något ”räsche” hem, men det lär väl inte hända. 

Hörs. 

Trevlig kick off

Tjenare och trevlig fredag kära läsare!

Igår så cyklade vi ut till Haganäs med jobbet. Det blev en trevlig kick off med tipspromenad och god mat. En öl till maten och lite snacks innan+efter. Dåligt samvete för det idag så klart. Men har jag varit duktig en hel sommar så skadar väl inte lite onyttigt ibland. Jag behöver det. Trevligt var det hur som helst. På hemvägen så öppnade sig himlen igen och det fullkomligen vräkte ner regn. Det åskade rejält också och en gång small det så att gatlamporna slocknade. Sjuka krafter. 

Idag är det åter jobb fram till klockan 16. Därefter ska jag försöka beta av ett tretimmarspass igen. Ingen rast och ingen ro. 

Vi hörs!

90 min och 16,7 km morgonjogg

Mina 2XU-tights  är inte bara sköna, dom har även en perfekt ficka bak för mobilen, så jag kan ha den med mig. Jag får sådana skavsår bak på ryggen av mitt vanliga vätskebälte, trots att jag tejpat med kirurgtejp. Så idag fick det bli utan vätska.

God förmiddag!

Jag lyckades ta mig i säng i hyfsad tid igår, släckte lampan klockan 22,39. Var helt sänkt och fullständigt slut efter träningen. Somnade ganska snabbt och sov ända till klockan ringde klockan 06,30. Steg upp, bytte om, tog en kaffekopp + ett glas vatten och stack sedan iväg på ett litet löppass. 

Jag har noterat att det vid Tallmon (en liten sandgrop med massa cykelhopp, mellan mitt hem och Mellsta ungefär) finns en gul slinga med vad det såg ut som fina stigar. Så idag passade jag på att testa den slingan. Några kilometer lång var den, bra kupering och lättlöpta stigar. Perfekt om jag behöver skarva något pass. 

Efter att ha sprungit på den gula slingan vid Tallmon så begav jag mig till Mellsta där jag sprang delar av den gröna 7,5:an och den gula 5:an. Passet blev 16,72 kilometer långt, 90 minuter och 215 höjdmeter. 

Skönt att träna på morgonen, det gör att man vaknar till. Kommer kanske bli något mer pass under morgnar framöver, vi får se. Idag fick jag lov att träna tidigt då vi direkt efter jobbet ska iväg på middag, så det fanns inte tid till träning efteråt. 

Ha en fin dag hörni!

Träning och sådär

Hej kära bloggvänner.

Två vilodagar i hamn. Känns skönt att koppla bort träningen en stund. Både för kroppen och knoppen. Jag har bland annat testat Basta betting appen, ett helt perfekt sätt för mig att tänka på annat än träning, oro inför framtiden och så vidare. Här kan jag verkligen leva i nuet och bara fokusera på det som sker här och nu.

Jag är ju en sådan som analyserar och funderar väldigt mycket från och till. Ofta tänker jag ju på träningen och allt däromkring. Det blir ofta det viktigaste i mitt liv. Känns ändå lite sjukt när jag är 36 år, inte egentligen har något riktigt mål, det enda jag säger när någon frågar är ”topp 50 på Vasaloppet”. Men samtidigt vill jag träna hårt, känna mig i form och försöka se bra ut i kroppen. Emellanåt känns det som att tävlingar inte är så noga för mig heller. Men samtidigt är det ju något jag saknar när det är långt uppehåll mellan racen. 

Jag trivs ju också oftast i livet, men det är ändå som att det är någonting som saknas, de där sista procentenheterna. Tanken att ”är det bara såhär” kommer ju upp ibland. Jag älskar Alfons och tycker väldigt mycket om att vara med honom, trivs som sagt med träningslivet också. Men någonting saknas för att det ska kännas helt hundra på topp. Kanske är det så det ska vara. Hellre det än att må katastrofalt dåligt liksom. Mycket är väl en inställningsfråga och mentalt också. Det blir ju lätt att jag tar träningen på lite för stort allvar och offrar andra saker såsom: 

- Roligheter/middagar/utekvällar/osv med vänner och bekanta. 

- Inte lägger någon som helst vikt vid att försöka träffa någon ny flamma. 

- Accepterar jobbsituationen som den är, försöker inte plugga klart eller avancera i arbetslivet/den civila karriären. 

Ja, det kan kanske verka konstigt för vissa, men samtidigt helt normalt för andra. Vet egentligen inte var jag ville komma med detta, mest plita ner lite tankar som susar omkring i huvudet, i hopp om att kunna tänka på annat. Man ska väl egentligen inte fundera så mycket överhuvudtaget, framförallt inte vad andra tycker och tänker. 

Som jag varit in på tidigare så har jag i alla fall tacklat den tidigare separationen från Alfons mamma genom att träna mycket, ätit bra mat, tagit bort godsaker och alkohol och bara försökt göra bra saker för min kropp. Det är jag ändå stolt över och kommer fortsätta med. Relationen till mamman är väl inte direkt på topp, det är som det är. 

Nu till något annat:

Igår så hade vi en mycket trevlig stund Alfons och jag. Vi ”cykelrastade” Boris, sedan tog vi cykeln till Yoump. Bara en sådan sak att cykla, slippa slita på Benzen och spara in bränsle är ju guld! Vardagsmotion och spara pengar, det gillar jag. 

På Yoump var det spänd förväntan innan vi fick gå in i hallen och avverka våran timme. Jag hade egentligen ingen aning om Alfons skulle gilla det eller inte, var lite orolig över att han var för ung. Men han for omkring som en tok nästan hela tiden, blev sjöblöt i svett och gillade det! Superkul att se honom så glad och det var kul att själv studsa omkring på studsmattorna. Jag är dock för feg för att göra annat än att bara hoppa upp och ned. 

Ett trött intervallpass - med sol och skyfall

Tvättslut.com

Jag är inte så glad som jag ser ut 

Mäktiga moln i Falun, fem minuter innan världens värsta regnskur...!

Godkväll. 

Ja, nu börjar de dåliga passen rada upp sig. Idag var det sjukt slitsamt, svårt att hålla fart och nästan omöjligt att komma upp i puls. Men som jag varit inne på tidigare så har jag ju en gedigen träningsmängd i ryggen, lägg där till dålig sömn och inte riktigt 100 mentalt. Jag är inte bitter eller på dåligt humör över att dagens pass gick dåligt, jag har ju en plan om att mata denna vecka ut och sedan hämta hem det, så det spelar ingen roll. 

Jag körde en vända som följer: Bullermyren - Domnarvet - Islingby - Ornäs - Aspeboda - Olsbacka - Källviken - Falun - Smedsbo - Kvarnsveden - Bullermyren. Enligt pulsklockan så blev det 56,5 kilometer och 3,10 timmar. Längs vägen lade jag in intervaller, dom var dock så pass dåliga att jag inte vågar delge er några siffror mer än:

- 10 x 40"-20"

- 20 min tröskel 

- 20 min tröskel 

- 10 x 40"-20"

När jag drog iväg var det cirka 25 plusgrader och strålande sol, så givetvis blev det "barkaka" från start. Det fick jag ju dock sota för i Falun när jag blev bjuden på århundradets skyfall, det var så det rann på vägarna, fy satan vad det hällde ner, stora bäckar på vägarna. Trevligt! Som tur är var det så pass varmt att jag aldrig frös. Skönt det åtminstone.

En positiv sak med passet var att jag inte kände något i handen, varken under eller nu efter. Sjukt, i måndags hade jag galet ont av att köra bil och idag kändes det ingenting. Livet och dess konstigheter alltså..

Nu ska jag försöka äta och sen hoppas jag på att komma i säng tidigt, men det vet jag ju hur det brukar sluta, "jag ska bara"...!

Hörs, hej!

Tillbaka i tjänst, med mera

Alfons på sin springcykel. Han är väldigt duktig med den, så kul att se!

Häng i Båtstad igår. Obs, ej Båstad, det tar vi nästa år. 

Cykel till stranden med tandkrämsrester runt munnen. 

Ett varv runt sportfältet igår, Alfons varvade cykling med promenad. 

Lämning av Alfons imorse. Första dagen på dagiset för denna termin, sista dagen med Alfons på några dagar igen. Vemodigt. 

Cykelrastning av Boris runt Sportfältet imorse. 

Ja hallå där. 

Då sitter jag åter på jobbet igen. Det som jag haft lite ångest inför, inte jobbet i sig. Mer att det blir en förändring, samt att jag får mindre tid till träning. Men det blir nog bra det, mer rutiner och mindre ensamtid med grubblerier. Känns ändå okej att vara tillbaka. 

Fullt pådrag imorse med alla rutiner inför lämning av Alfons på dagis och cykla med Boris. Mycket att tänka på och komma ihåg, men jag kommer nog in i det också tids nog. 

Nu väntar några dagars jobb innan eleverna kommer. Dessa dagar slutar jag lite senare än vanligt, cirka klockan 16. Idag blir det nog 3-4 timmar stakning med intervaller, förhoppningsvis. Ska som tidigare nämnt försöka träna på bra även denna vecka, därefter en rejäl vilovecka (mer vila och mindre träning, ej helvila såklart) och sedan mer planerad träning igen. Träning, träning, träning, bra variation i tankarna. Men bättre det än mörka och dåliga tankar åtminstone. 

Ha en trevlig onsdag, vi hörs kamrater!

Poker och längdskidåkning: En jämförelse med flera likheter

Poker och längdskidåkning ligger på varsin ände av spel- och sportskalan. Eller? Faktum är att det finns flera likheter mellan de två, och utövare från respektive hörn kan hitta både tips och inspiration. 

 

Fysisk som mental träning krävs

 

Längdskidåkning, oavsett distans, är en sport som kräver fysisk kraft och uthållighet. Skidåkning utgör den största delen av träningen eftersom det handlar om att förbättra alltifrån teknik till åkstil. Utöver det, och framför allt under sommarhalvåret, åker många skidåkare rullskidor, cyklar eller springer för att behålla sin kondition. Det finns ett stort fokus på styrketräning eftersom en stark bål och rygg är minst lika viktigt som starka armar och ben. All den här träningen följs upp med en hel del mental träning. Professionella längdskidåkare arbetar mycket med sin visualisering, nervositet och rädsla. Visualiseringen handlar om att hitta sitt mål, visualisera det och sträva efter det. Nervositetsträningen handlar om att göra något bra av den pirriga känslan som uppstår i kroppen inför en tävling. Nervositet är en viktig känsla, men den kan både stjälpa och hjälpa åkare. Det finns även åkare som måste jobba med en viss rädsla och ångest. Detta kan handla om att det finns en rädsla för att åka utförs, uppförs eller helt enkelt en oro för att tävla och göra bort sig. 

Skidspår i skogen. Källa: Unsplash. 

Tro det eller ej, men pokerspelare delar ett liknande träningsupplägg. Poker har gått från att spelas på rökiga casinon med tillgång till bufféer av skräpmat och alkohol, till att bli ett spel vars utövare tänker lika mycket på träning som elitidrottare. Pokerproffset, Daniel Negreanu, har sedan ett antal år tillbaka en personlig tränare som hjälper honom att hålla kroppen i form. Han följer ofta med Negreanu på längre pokertourer för att pokerspelaren inte ska riskera att tappa formen. Modern forskning har visat att pokerspelare faktiskt blir bättre vid pokerbordet, vare sig det är live, online eller virtuellt, om de har en god fysik och tar hand om sin mentala hälsa. Det leder till att de orkar koncentrera sig längre och de blir mer uppmärksamma på hur de ska spela sin hand och hur motståndarna verkar spela sina. Likt längdskidåkare behöver pokerspelare teknisk träning. Spelare måste öva och tävla för att bli bättre. Detta kan skapa samma mentala hinder som för skidåkare. Det kan uppstå nervositet och rädsla, och för att nå sitt mål måste det visualiseras.  

 

Poker till OS: En onödig önskan?

 

Likheterna mellan poker och längdskidåkning sträcker sig längre än till träningen. Både poker och längdskidåkning har sina internationella organisationer och det finns poker- och skidförbund på nationell nivå. Det arrangeras stora pokerturneringar och mästerskap, såsom World Series of Poker. Längdskidåkningen har sina världscuper, Tour de Ski och ett stort antal nationella längdtävlingar som är öppna för amatörer, semiproffs och proffs. Den här likheten till en sport som längdskidåkning har fått hängivna pokerspelare att undra om det inte är dags för pokern att göra sitt intåg i OS. Det uppfyller trots allt flera av kraven som ställs för att en sport ska få vara med. 

 

Poker är ett spel som har flera olika discipliner, eller varianter, som sträcker sig från Texas hold’em till Omaha och 7 Stud. Var och en av dessa varianter kan spelas i olika versioner. Pokern har en internationell, ideell organisation som främjar kortspelet och ser till att det finns internationella riktlinjer och regelverk. Enligt 888 Poker är detta några av kraven för att IOC, som står för den internationella olympiska kommittén, ska överväga om en sport kan väljas in och bli en uppvisningsgren. De flesta som spelar poker veta att spelet kräver stor skicklighet och det finns flera likheter med t.ex. schack, som har erkänts som sport av IOC. Däremot är det turelementet i poker som gör att det finns ett motstånd mot att det ska räknas som en precisionssport. 

 

Dealer blandar korten på pokerbordet. Källa: Pexels

 

På samma sätt som det finns pokerspelare som vill se poker i OS finns det de som inte ser poängen. På senare år har den historiska tävlingen tappat i både status och intresse. OS-deltagare vinner visserligen ära och får chansen att vara med i ett historiskt event. Men om vi ska ta och titta på vilka tävlingar som numer har mest prestige, och som faktiskt ger deltagarna mest vinstpengar, kommer OS långt efter. OS har samtidigt fått svårt att hitta värdstäder då det har blivit otroligt dyrt att arrangera spelen. Vinter-OS möter i sin tur problemet med klimatförändringarna och det blir allt färre platser som har tillräckligt med snö och is för ett treveckorsevent. Det finns däremot inga tecken på att OS kommer att läggas ned. Kommittén står istället inför flera utmaningar, och när de har lösts kanske poker kan komma upp som förslag på en ny sport.  

 

Längdskidåkare vid pokerbordet

 

Det är inte ovanligt att se längdskidåkare vid pokerborden. VM-, OS och världscupmästaren, Petter Northug, har spelat poker i flera år och har deltagit i både European Poker Tour och i World Series of Poker flertalet gånger. Trots sina två OS-guld, tretton VM-guld och två totala världscupssegrar har Northug ännu inte lyckats ta en meritseger i poker och hans föredragna pokervariant Omaha Pot Limit. Northug, som kommer att få en staty rest i hemlandet, har vid flera tillfällen haft sällskap vid pokerbordet av andra längdåkare. En av dem är den före detta svenska åkaren, Marcus Hellner. 

Petter Northug i solglasögon. 

De två rivalerna grävde inte ned stridsyxan när de klev ur pjäxorna och lämnade skidspåret. Deras rivalitet har visats i såväl tennis, skoteråkning och poker. Hellner har också deltagit i både ETP och WSOP. 2013 var han med i final av European Poker Tour i Monaco. Hellner har likt Northug lyft fram att poker, oavsett variant, både är en form av underhållning och mental träning. På sin blogg skrev han att pokern blev ett sätt att använda hjärnan, vilket var en perfekt blandning till hans dåvarande intensiva träning. Den här kombinationen kan ha bidragit till att han blev en relativt framgångsrik amatörpokerspelare.

 

Det är ingen som betvivlar att det krävs både mental och fysisk styrka för att bli en bra längdskidåkare, men att det även behövdes som pokerspelare kan komma som en nyhet. Det verkar som att det finns en grundformel för att bli framgångsrik inom sport och spel, oavsett om det gäller poker eller skidåkning. 

 

Sammanställning träning, planer framåt och sista dagen på sem.

Den glade frukostätaren! Här är det gröt som gäller och Alfons äter allt som oftast en deciliter havregryn. Imponerande. 

Boris njuter i solskenet på bryggan under gårdagen. 

Bästa vännerna och bästa killarna. 

Tja tja. 

Sista dagen på semestern nu. Vi kan ta en liten sammanställning rent träningsmässigt från de lediga veckorna:

Vecka 25: 17,05 h - 255 km

Vecka 26: 13,45 h - 220 km

Vecka 27: 26,50 h - 410 km

Vecka 28: 15,30 h - 237 km

Vecka 29: 18,45 h - 337 km

Vecka 30: 17,45 h - 342 km

Vecka 32: 17,15 h - 342 km

Vecka 33: 19,25 h - 371 km

Får ge mig själv en klapp på axeln som betat av detta mastodontprojekt. Det har kostat på, men får jag bara hämta hem träningen nu framöver så tror jag det gör mig starkare. Jag har inte Alfons denna helg, så jag tänker att jag tränar så mycket jag kan även denna vecka ut. 

Tanken framöver är som jag varit in på tidigare att dra ner på styrkan, sedan växla mellan två typer av veckor: en ”vanlig” vecka och en med lite mer intervaller. Den med intervaller tänker jag mig att köra fyra pass fördelat på följande:

1: 60 min tröskel

2: 2 x cirka 30 min på/över tröskel 

3: 20-30 min över tröskel 

(Intervallupplägget kan eventuellt vara kopierat från bloggfavoriten Simon Andersson)

Tror det kan bli bra! Är dock lite orolig över min hand. Igår började det hugga som knivar i den när jag körde bil och när jag packade ur sakerna från dagarna i stugan. Idag känns den dock bättre igen. Skierg gick dock bra att köra förut, så jag får väl anpassa mig efter kroppen och känslan, precis som i det vanliga livet. 

Jag tycker det är lite jobbigt med förändringar och nya saker. Men livet har ju hittills haft en jäkla förmåga till att på ett eller annat sätt lösa sig tids nog. Så det lär väl göra det även denna gång tänker jag. Det enda som dock gått åt helvete alla gånger är mina förhållanden. Men jag har väl inte hittat rätt än helt enkelt. Får försöka hitta mig själv framöver och sen får jag ta saker som det kommer bara. Jag har ju faktiskt en underbar son och det är det viktigaste. 

_____

Just det. Jag glömde nämna en läskig grej på gårdagens löppass. I Ljusbodarna så hamnade jag återigen mitt bland ett gäng kossor. Jag tror att dom blev skrämda när jag dök upp helt plötsligt över ett krön. Dom låg still och vilade i solen, men när jag kom så hoppade dom upp på fötter och började gå emot mig allt snabbare. Jag stannade, vek av åt höger mot en dunge med massa träd. Kossorna kom allt närmare och jag blev livrädd. Kastade mig in i dungen med hela hopen av kossor i bakhasorna, som tur är kom dom inte in i dungen, utan försökte gå runt den, jag skrek "STANNA" så högt jag kunde och lyckades smita genom dungen till grinden. Jäklar vad rädd jag var där. Jag har hört att kossor kan vara farliga och aggressiva, så det gäller nog att vara lite försiktig. Det är ju inte direkt några små djur..

_____

Nu ska vi ut på en cykeltur. Boris ska rastas, Alfons ska få en glass och sedan åker vi till någon strand. 

Ta hand om er!